2022 - Ett lärande men surt, reflekterande år
Då var det dags för en till årskrönika som förmodligen inte skiljer sig särskilt mycket från 2021. Den största skillnaden är att jag har gjort smärre genombrott i min personliga utveckling, och lärt mig mycket om mig själv. Jag har identifierat alla sjuttioelvatusen problem jag har i mitt liv som jag tidigare inte brytt mig om särskilt mycket och när jag återfår min energi tänker jag göra något åt det. Frågan är mest bara när och OM jag återfår den. Det här året har ställt mycket på sin spets. Och mitt liv har vänts upp och ner totalt.
Året började med nytt hopp och många kodprov
I årets första inlägg skrev jag att jag saknade min systerson mycket och att jag ville börja jobba på mina fobier. Konstigt nog har en av mina största fobier blivit lättare att hantera och senare under året så mötte jag min rädsla och jag tackar gudarna för att jag inte fick någon ångest eller depression efteråt p.g.a. det. Fobin är dock inte över, men den är hanterbar och det är det viktiga. Med tanke på hur det här året har varit så skedde det mest av naturliga skäl då jag är så otroligt trött och trasig här i årets slut att få saker påverkar mig negativt nu.
Att flytta från Skåne är en av dem på ett vis och det här året har det funnits möjligheter att lämna “mitt hem”, men det har ännu hittills inte blivit av. Detta skrev jag också om i det första inlägget för året. Jag har haft intervjuer med många företag i Göteborg och även ett där jag hade behövt bo i Blekinge igen, men som sagt – hittills stannar jag i Skåne, ofrivilligt fattig och arbetslös men som inneboende hos Henrik. Jag har ändå kommit fram till att jag trivs rätt bra här men jag längtar galet mycket efter ett jobb och en egen bostad så klart. Så fort jag har en inkomst som täcker en normalt bra hyra så ska jag leta upp mig en lägenhet med alla moderniteter jag behöver.
Jag fick också göra massvis av kodprov runt årsskiftet och första månaderna på 2022, men inget av det ledde till jobb av olika anledningar tyvärr.
Det här med dating och singelliv…
Sen kom jag också till insikten att jag är nog världens tråkigaste flickvän, så det är verkligen bäst att stanna singel. Men sen, senare under sommaren hände flera saker som gjorde att jag har öppnat upp mig mer för förhållanden än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Att dessutom hålla mig borta från dejting-appar har varit omöjligt i år. Nu när man lugnat ner sig lite igen så är jag återigen tacksam över mitt singelliv, men nästa dejting app jag provar lär vara den nya Hinge appen som kommit till Sverige och den lär jag inte testa förrän jag har min egen bostad. Att dejta när man bor som inneboende hos sitt ex är verkligen inte en bra idé, så mycket har jag lärt mig av dessa “kärleks-äventyr”.
Året präglades också mycket av bostadssnack
Men det innebar också att jag nu har fysiskt sett hur BoKloks bostäder ser ut. Jag har varit på visning för en trea, en tvåa och deras radhus och självklart blev jag helt kär. I och med att situationen som vi alla har just nu, det med höga elpriser, svinhöga räntor och att nybyggda bostäder inte blir billigare så har min framtid återigen skjutits upp.
Dock beror det mest p.g.a. bristen på jobb, men räntorna är för höga för att jag ska känna att det är ok att köpa något nytt och dyrt idag. Skulle jag köpa mig en lägenhet idag ifall jag hade inkomsten så hade den fått kosta max 800 000 kr, och var hittar man en bra lägenhet för det priset? Inte i Malmö i alla fall. Kanske i nått sunkigt område utan buss eller tågstation, men inte där jag vill bo i alla fall. Därför får det bli hyreslägenhet först. Och man får hoppas rejält att både priser och räntor går ner till en mer rimlig nivå när det är dags att köpa drömbostaden.
Jag har hittat ett projekt jag gärna vill satsa på men det ligger några år längre fram än planerat, men det gör bara saken bättre. Min nuvarande plan är att så fort jag är fast anställd (om jag inte behöver flytta för jobbets skull utanför Skåne) så är det att skaffa en (svindyr) men förhoppningsvis billig hyresrätt och bo där tills jag anser att jag har råd att köpa lägenhet. Billig lägenhet är väl max 6000 kr i månaden och dyrt är väl allt vad en nybyggd bostad kostar. Därför måste den lägenheten vara bra nog så jag inte känner stress eller panik över att köpa något. Det måste vara minst en tvåa (gärna 60-65 kvm) med tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin i lägenheten, oavsett skick på själva bostaden. Det handlar ju mest om hur den är planerad så klart, så en mindre bostad funkar så länge det inte är för små rum och konstiga vinklar.
Jag har också öppnat upp mig för att köpa en äldre BoKlok bostad, alltså att inte vara första ägaren, även om det vore drömmen. Det är mest för att är priserna för höga för nybyggen och priserna går ner för äldre bostäder, så kan jag lika gärna köpa en “äldre” bostad som byggdes kanske 2019 istället för nån som ska byggas 2026 eller vad det nu kan bli. Jag har också ett nytt pris för min framtida bostad som känns ok, även om det är dyrare än vad jag hittills planerat inför. Jag ska också räkna på vad som kan vara ok för ett eventuellt radhus, under förutsättning att räntorna och elpriserna går ner lagom tills jag ska köpa om ca 2-3 år. Ifall jag får jobb så klart. Allt hänger på det och det har jag också lärt mig nu.
Mest av allt är det ett år av reflektion och lärande, med snudd på utbrändhet
Inget, inget i mitt 40 åriga långa liv har nog varit så jobbigt som att gå arbetslös. När jag hade aktivitetsersättning i unga år så klarade jag mig bra på det, men det var i princip omöjligt att spara pengar och köpa Grand Danois gick inte heller, för jag kunde aldrig spara till det. Nu är jag arbetslös igen och inte bara det – jag är långtidsarbetslös. Jag har varit sen jag började söka jobb i april 2021 på ungefär 80 intervjuer och i många processer har jag kommit långt. I många av dem har det inte gått att få jobb för att konsultbolagen som jag främst varit i kontakt med har inga kunder som vågar anställa juniora eller nyexaminerade personer. Produktbolagen har istället för höga krav som jag inte når upp till, för jag har inte lärt mig tillräckligt under utbildningen. Det har jag fått kompensera för och sen i mars 2022 eller så har jag suttit nästan dagligen i ett par timmar, allt mellan 2 – 7 och kodat och det har gett resultat.
Mellan allt kodande, lärande, reflekterande har jobbintervjuerna fortsatt och många jobb har varit mycket lovande på sistone. I somras var jag nästan garanterad jobb, men jag var tvungen att ändra på mycket på det personliga planet för att få det jobbet. Och sen fick jag det inte i alla fall. Och efter det har jag stora misstankar om att jag blev lite smått utbränd. Något efter det har hänt med mig. Mitt huvud funkar inte på samma sätt som innan. Jag har tappat i princip all kontroll jag haft över mig själv. Jag orkar inte alls lika mycket längre och alla möjliga olika problem har uppstått som jag inte upplevt på många år. Det positiva är att jag har då identifierat att jag har en problematik som måste åtgärdas för det här är asjobbiga problem. Riktigt, jävla asjobbiga skit-problem som jag hatar att jag har. Nu är det liksom bekräftat att jag är inte så frisk som jag en gång har trott, utan jag är mer funktionsnedsatt än vad jag hela mitt liv tänkt mig att jag är. Detta är liksom beyond att bara ha fibromyalgi, en grav variant och konstant smärta i kroppen.
Detta är nivå 2000 av jag-vet-inte-vad och jag är så trött, så förstörd och så fruktansvärt trasig att jag är osäker på om jag någonsin kommer återfå den lilla energin jag en gång haft för att orka göra något åt mina problem. Om jag inte återfår den – ja, grattis. Då är det nog bara sjukersättning som gäller skulle jag tro. Men det kan jag heller inte få, för att jag har kommit på att för att få sjukersättning, en hel sådan måste man också ha noll arbetsförmåga. Jag har 100% arbetsförmåga när det gäller programmering, men dessa sjukdomar och problem jag bär på är idag ett massivt hinder för att jag någonsin ska få ett jobb över huvud taget, så det är ett moment 22 bara det. Så jag är rätt körd, men det har jag vetat länge nu.
Vad gäller för 2023 då?
Ja, träning, KBT, terapi och se till att man blir av med alla skitproblem man har. Vad jag menar är att jag har typ “lovat” mig själv i något som är så nära ett nyårslöfte man kan komma, utan att det är ett sådant för i dagsläget kan jag inte sätta mer press på mig än vad jag redan har gjort.
Målet är i alla fall att ta tag i mina problem. Hur jag gör det, är fortfarande lite osäkert, men jag måste för jag vill inte ha det så här längre. Oavsett jobb och inkomst så behöver jag se till att motionera mer för att äntligen gå ner i vikt och återfå nån slags hälsa. Mer promenader utomhus, men jag måste också hitta en motionsform jag kan göra inomhus som jag tycker är rolig så jag kan få fart på fläsket trots snöstorm och spöregn eller 30+ värme. Jag ska gå i nån slags terapi, typ KBT för att lära mig hantera mina aggressionsproblem och ångest, men också lära mig att lugna ner mig själv så jag slipper bli så frustrerad hela tiden. Nån gång i den här pannkakssmeten ska jag också träna upp min läsförmåga, då den är urusel. Jag läser ju för snabbt och därför missar jag 95% eller så av allt jag läser och det är skitjobbigt när man måste lösa saker på egen hand.
Grejen är dock att i stort sett alla mina problem har en och samma lösning, så det finns ingen oro för att jag ska köra på för hårt med mig själv. Det går liksom inte, för jag har insett att allting hör ihop. Mestadels har det att göra att jag blir frustrerad över ingenting, för att jag stressar fram lösningen, eller ett resultat. Slutar jag med det blir allt lättare. Frustrationsproblemen exempelvis leder ju till att jag blir arg över ingenting så blir jag inte frustrerad blir jag inte arg etc, etc.
Det kanske blir några besök på gymmet också… Who knew?
Jag har funderat länge på ifall det finns något bra jag kan göra på ett gym, då det är åtminstone något inomhus. För ett tag sen så fick jag prova på roddmaskin, då jag varit lite nyfiken på det och det var jättekul. Det blev även lite promenad på 10 minuter på ett gåband och så cyklade jag lite i på en maskin och det var jättekul och efteråt kändes det jättebra i kroppen. Jag har liksom upptäckt att min kondition är mer än urusel och det är skitjobbigt att ha det så, så det måste också åtgärdas och gärna snarast möjligt. Även om promenader är den motionsform jag gillar bäst så funkar det inte alltid, för vädret står i vägen. Det är inte kul att promenera i spöreng, snöstorm eller då 30+ graders värme. Det är ytterst få dagar/veckor/månader per år som den träningsformen funkar så därför måste jag komplettera med något. Roddmaskin är också något jag funderat på att köpa till mig själv och ha hemma då det är lite allsidig träning, men i värsta fall kommer man ju bo för litet sen så en sån maskin får inte plats, och då får man gå till gymmet istället ett par gånger i veckan. Jag måste bara lära mig igen att det är kul och ok. Det är ju det som varit det svåraste. Jag hatar liksom all typer av motion, men jag börjar känna att nån jävla måtta får det vara eller nått sånt. Jag kan inte fortsätta som jag alltid gjort. För att lösa sina problem, måste man ju göra något. Man löser ingenting av att göra ingenting.
Och det är det jag tar med mig in i 2023. Vad tar du med dig?
