Puss-sjuk vs. singelliv, sicken röra!
Det är här en liten kort uppföljning på vad som hände med mitt senaste inlägg om singellivet. Jag träffade ju en kille som jobbar i en butik nära där jag bor, men det sket sig så klart rätt snabbt, men det är helt ok som sagt. Jag vill ju leva singel ett bra tag till. Särskilt under min tid som inneboende och absolut minst under ett par år till efter jag flyttat härifrån.
Jag fick numret, men nu i efterhand så hade det varit bäst att låta bli
Dagarna som kom efter att jag börjat prata med den här killen så blev det totalt kaos igen för mig. Jag gick och handlade typ varje dag. Något jag inte brukar göra, men jag ville ju bara hitta anledningar att få mer kontakt med den här killen. Varje gång missade jag honom. Han var antingen på rast, eller så var han ledig eller precis slutat. Jag var iaf duktig och frågade inte efter honom. En kväll, typ 4 dagar senare så höll jag på att bli totalt knäpp på mig själv, så jag tog en liten kvällspromenad. Då gick jag förbi butiken och såg till min lycka att han jobbade. Jag gick in, väntade lite och sen gick jag fram och pratade med han. Då fick jag hans nummer, frågade efter hans efternamn och sen lämnade jag även en lapp med min information också som jag hade förberett. Sen gick jag och satte mig på en parkbänk och tog reda på lite mer info om honom.
Fan – han är för ung!
Då fick jag veta att han är för ung. Så typiskt, men det var ju något jag räknat med också. Jag vågade ju inte tänka för positivt, just av den anledningen, ifall han nu var för ung, upptagen eller nått annat. Visst, åldern är bara en siffra, men jag är ju lite åldersfixerad och min hjärna hade aldrig slutat störa sig på att jag gammal nog att vara hans mamma, eller att det bara skiljer några få år mellan mig och hans föräldrar. Nej, det känns liksom inte ok. Nu i efterhand så hade jag aldrig tagit kontakt heller om jag hade fått veta innan att han är så ung. Men det är så svårt att se ibland. Killen jag gillade i Arlöv kunde också ha varit så ung, men han var över 30 åtminstone. Jag själv ser ju ut att vara 20-25, om man bortser från mina gråa hår och 15+ kilos övervikt.
Senare på kvällen messade vi lite, och då fick jag också veta att han ska flytta så att enbart av den anledningen så är det inte nått som kommer bli av. Sen gillade han verkligen inte åldersskillnaden heller. Dock så kan han tänka sig “nått annat”, men det är ju inte jag redo för så ja. Allt säger att det här inte kommer bli av. Men det är helt ok. Det är lite störigt, men det är ändå helt ok. Och vi har inte hörts av heller sen kvällen vi messade, och det är ok det också, även om det är lite tråkigt. Bollen ligger hos han i alla fall. Vill han lära känna mig så finns jag här, men tror inte han vill det, så jag räknar inte med något.
Det är lite av en “meh” känsla dock…
Jag som håller på och jobbar skithårt på att göra mig själv till en bättre person, och jobba bort småskit jag inte vill ha hos mig själv, tog en massa steg tillbaka under den här tiden. Jag hade några sömnlösa nätter, halvt lite ångest och hjärnspöken samt en del av mig kunde ändå inte sluta tänka positivt och på framtiden. Typ, planera giftermål och husköp innan han ens visste vad jag hette. Så jävla korkat, och så jävla typiskt mig. Jag hatar att jag är sån och jag vill verkligen jobba på att leva mer här och nu istället för konstant fem år in i framtiden. Det är jättejobbigt att jag typ inte kan det, men det ska jag fanimej tvinga in i mig själv nu. Den här erfarenheten har fått mig att jobba på det här ännu hårdare.
I alla fall. Meh – känsla. Vad är det? Ja, det känns ju lite snopet. En del av mig hade ju räknat med att han var över 30, intresserad av mig på samma sätt jag är av honom och att jag hittat en kul typ som kan göra mitt liv lite mer galet än tråkigt. Men så blir det alltså inte. Jag får fortsätta vara singel, även om det är det jag innerst inne vill. Allt fortsätter som om det här inte har hänt, men en del av mig är ändå lite nyfiken på att hitta någon. Jag vill typ “dejta” mot min vilja. Så jävla störigt, men det har varit så av och till under hela tiden jag varit singel. Eller ja, jag vill inte dejta, men jag vill hitta någon att först bli vän med, som långsamt växer sig in i något som kan hålla livet ut sen. Jag kallar inte det för dejting, men jag vet inte vad jag ska kalla det annars heller. Jag har noll intresse av att gå på blinda dejter med massa killar. Hade jag velat det så hade jag varit på 50+ redan eller nått, men jag vill verkligen inte det. Där har inget förändrats. Och så är det ju hela skiten med dejtingsidor som bara driver mig ännu mer till vansinne. Gah! 😫
När ska jag inse att dejtingsidor inte är något för mig?
En sista punkt var att jag var dum nog igen att skapa ett konto på en dejting sida. Först var det Tinder igen, för typ tredje gången sen jag blev singel för 3 år sen snart. Det funkade inte ens ett dygn och jag skapade kontot bara för att kolla ifall killen i butiken hade ett konto där, men hittade han inte. Däremot hittade jag två veganer som jag gillade, men sen avslutade jag ändå kontot efter typ 10-12 timmar, innan någon av dem hann skriva till mig. Häromdagen skapade jag ett konto på match, då min “briljanta” plan att hitta någon långsamt att “dejta” var ju jättebra. Det som är dock asjobbigt med de flesta såna här sidor är att allt kostar. Och det är dyrt! Riktigt jävla svindyrt tycker jag! Man kan inte se vem som gillat en, eller skickat meddelande utan att betala flera hundralappar per månad och det är idiotiskt! Särskilt för nån som mig som verkligen är osäker på om jag ens vill ha pojkvän igen. Jag vill ju inte det.
Ja, jag är “puss-sjuk” och ja, det hade varit mirakulöst bra om jag hittar en nisse som uppfyller alla mina jobbiga krav, men det viktigaste just nu är att sätta mig själv och mina önskemål först. Hela tiden har det inneburit att stanna singel och senare bo själv där vovven är alla de där sakerna. Mitt barn, min sambo, mitt allt liksom. Och självklart Majken med, men ni fattar. Jag och djuren mot världen, liksom i vår nybyggda bostad och ett jobb med programmering. Banka in det i skallen, Anna-Maria! Sluta tänk på dejter nån jävla gång… Jag vill ju ändå inte… Urk. Bajs.
Kanske är jag kräsen, men jag tycker det är viktigt faktiskt. Jag är hellre superkräsen och singel för evigt än tar första bästa bara för att jag är “desperat”. Vilket jag ändå inte är. Mitt (singel)liv med Grand Danois, mitt framtida jobb och bostad är nummer ett här! Och det ska komma först.
Likaså om jag mot förmodan råkar få kontakt snart igen med någon måste ju killen förstå min situation. Varför jag bor hos exet, varför jag inte har heltidsjobb än och respektera att jag jobbar på att förbättra mig själv och att jag vill bli hälsosam och gå ner mina onödiga kilon. Hur hittar man egentligen en sån här person då? Ja det är frågan. Jag är som sagt inte desperat, även om jag är lite “puss-sjuk” lite då och då. Men förhoppningsvis lägger väl det sig lite nu snart efter allt det här. Den potentiella framtida pojkvännen måste ju också självklart älska mig för den jag är, men jaja – det är ju givet, eller hur?
Urk. Tids nog kommer all den här skiten lägga sig. Det är bara problematiskt att dejta någon när jag bor med mitt ex. Jag får bara panik av tanken på pojkvän när det gäller framtida bostaden. Men jaja, det vet ni ju också om. Upprepningar är jobbigt och jag jobbar ju på det här, men mina läsare är ju vanligtvis väldigt förstående, så det uppskattas.
