Varenda gång jag blir helt psykotiskt över-fokuserad på statistik, läsare till bloggen och allt annat som hör till att skriva online på nätet för alla att se, så slutar det alltid i samma gamla sörja och jag är så ruttet trött på det. Man är som en alkoholist eller droganvändare på det sättet, fast jag skiter i att gå på AA möten eller nått. Och nej, jag har inte problem med sånt. Det är bara en liknelse.

Jag fick en sur kommentar, som fick mig att tänka.

Kommentaren är dold, och jag är besviken som fan. Personen är borttagen som medlem, och jag tror jag listat ut vem personen är. Jag vill ju inte ha en massa anonyma medlemmar. Tanken med medlemskap på en blogg på den här plattformen är att man ska kunna skydda sig mot både spam och elaka kommentarer, men min tur är som vanligt. Det började med tjat, gnat och totalt jävla kaos. Och det är väl mitt fel som vanligt. Jag kan aldrig göra något rätt. Och tar alltid snabba beslut som inte är helt genomtänkta, och för att komma vidare så blir jag skitjobbig för mina närmsta.

Personen som lämnade kommentaren tycker jag är skitknäpp i huvudet, tycker att klagar enbart och det ”är inte så konstigt att ingen vill anställa mig”, men personen verkar inte förstå mycket av vad det är jag skriver här. Personen verkar inte bry sig heller. Jag har läsare. Det vet jag. De är ungefär som innan. Jag får inte många besökare. En bra dag, på denna bloggen ska jag vara glad om jag får 20 läsare per inlägg och det är ungefär detsamma nu sen efter flytten. Dock så får huvudsidan nästan 300 besökare och fördelar man det jämt över varje blogg här så är det en rejäl ökning. Personen tipsade nämligen också om SEO, och genom den här flytten och sammanslagningen av bloggarna så jävlar har det hjälpt!

Det som minskat rejält är kommentarer, gillanden på FB efter varje inlägg med mera. Så har det varit i flera år. Men det är inte så konstigt. Jag har bloggat sen 2006 och många av mina läsare är trogna sen över 10-15 år tillbaka. De flesta känner jag IRL och har som vänner på FB, så det är lite komiskt det också. Jag verkar blogga för mina vänner jag aldrig annars träffar.

Jag förstår att de inte orkar lämna kommentarer efter så lång tid av läsande. Det som gör det hela tråkigare är att ingen svar när jag ber om feedback. Men det är samma där. Tjatiga jag har ju en tendens att inte släppa en grej så fort det blivit en tillfällig besatthet. Men fy fan vad jag hatar att jag blir så lätt besatt av saker och ting. Det är onormalt, skitjobbigt och dränerande, men min hjärna vet inte bättre, så jag får leva med det och dess konsekvenser.

Jag är inte frisk. Jag har både fibromyalgi och mentala problem som jag hoppas på att jag får hjälp med senare i år. Tills dess gör jag vad jag kan för att bli lite bättre på alla de saker min hjärna gör för att göra mitt liv surare. Det är inte som om att jag vill ha det så här. Vem fan vill liksom bli frustrerad typ jämt, missa steg när man sitter med viktiga saker. Inte kunna lösa problem för att man är slarvig och har noll kontroll över sig själv, och sen får ångest så man inte kan sova eller släppa sin skit? Enligt personen som lämnade kommentaren, kan man tolka det som om att jag antingen bör hålla käft om precis allting i mitt liv eller acceptera att jag är dum i huvudet. Jag vägrar göra det ena och vet självklart om hur jävla korkad jag är på daglig basis. Inte fan har det blivit lättare när man kämpar med utbrändhet för att man inte får jobb, men som sagt – jobb börjar närma sig, så hoppet finns kvar.

Bägge kan ju vara rätt så klart, men hatar du det jag skriver? Läs inte min blogg då. Så jävla enkelt är det. Bli inte medlem. Signa inte upp dig på alla nyhetsbrev för att sedan skita fullständigt i att öppna och läsa dem. Gör inte livet svårare för mig än det redan är, då jag har problem med att släppa saker. Det är en hyperfixering det här, som jag haft problem med hela livet, men som jag ALDRIG fått hjälp med. Folk har bara kört ner diagnoser i halsen på mig och låtit mig sitta där, frustrerad och arg istället för att lära mig bryta beteenden. Det tog många år också innan människor både i min närhet och i samhället började acceptera min fibromyalgi också, vilket störde mig i många år.

Min blogg är min terapi.

Och så har det varit sen jag började 2006 eller när det nu var. Kan ha varit 2007, men jag minns inte. Jag valde att börja skriva ner mina känslor, mina funderingar över livet och andra saker samt berätta om vardagsliv. Jag har skrivit om allt som faller mig in, för att jag har inte råd att gå till psykolog och har aldrig haft. Därför skriver jag, och jag hoppas ju på att andra kan lära sig ifrån det. Jag har fått höra ofta att jag har väldigt unika perspektiv på saker och ting, och det är jättekul, för det är ju sant. Det är sällan jag håller med alla i samma rum jag är i. Jag bara önskar att vissa saker vore bättre.

Lite mer balans i livet, tack.

Jag har tjatat om jobb hur länge som helst och senaste året har jag gått igenom en rejäl reflektionsperiod. Det är också p.g.a. den perioden som jag skriver så mycket om mig själv, mina problem och hur jobbigt saker och ting är när man inser att åren gått och jag inte fått den hjälpen jag behöver. Vad det är för hjälp jag behöver vet jag inte, men professionell bör den vara.

Jag hade velat gå på KBT för att bli av med tankesättet som uppstår när en sån här ”besatthet” uppstår, eller fixering. Jag vill släppa det och gå vidare direkt. Sluta bry mig om blogg statistik, elaka kommentarer och allt annat jag ”obsessar” över. Sluta bli frustrerad på en halv sekund. Läsa all text och förstå vad den innehåller. Inte stressa fram beslut, eller lösningar med mera.

Jag hade velat ta ett fucking jävla chill pill också, för den här stressen jag kommit fram till att jag har inombords håller på att tära sönder mig. Mitt liv är en komplett berg och dalbana av felaktiga beslut, orimliga hopp och meningslösa planer och jag vill bara leva här och nu. Kan jag få det, liksom? Förmodligen inte. Inte förrän man då får professionell hjälp, vilket jag faktiskt går och väntar på men det kan ta tid inan jag får hjälpen, eftersom det är lång väntetid. Det finns fler anledningar till lång väntetid också, men det håller jag för mig själv tills jag är redo/villig att berätta om det.

Medlemsskap var nog också en korkad idé.

Och det säger jag, typ 3 dagar efter att jag fixat möjligheten att bli medlem. Så typiskt mig, men här går det alltid i 180 knyck! Vill ni att jag stänger ner medlemsskapsfunktionen på bloggen? Jag gissar på JA eftersom ingen av mina trogna läsare är medlem ännu. Men jag ska inte klaga på det. Jag förstår!!! Det är bara jobbiga lilla jag som försöker få mer kontroll över livet genom att göra ännu mer korkade saker jag inte har kontroll över. 🙄😫

Vi får se vad som händer, men räkna med att jag stänger ner funktionen innan veckan är slut om inga fler jag känner på riktigt, som på riktigt bryr sig signar upp sig för nyhetsbrev eller medlemskap. Det är väldigt långa dagar till söndag (28 maj 2023), men jag får försöka hålla mig, ifall jag har tur och folk ändrar sig och förstår/hjälper mig. Vill du bli medlem? Klicka på knappen nedan.