Man är ändå jävligt tacksam, faktiskt...

Häromdagen såg jag och Henrik på två långa filmer från 70-talet. Dessa var utvandrarna och sen nybyggarna. Bägge finns just nu att se på Netflix. Dessa filmer handlar om ett gäng personer nån gång på 1800 talet som utvandrar från ett hemskt liv i Småland till USA och deras resa dit, och senare i andra filmen hur livet blev när de kom fram. Mer än så tänker jag inte spoila, men jag kan säga direkt att jag blev väldigt tacksam över vad jag har i mitt liv när jag fick se hur hemskt de hade det.

Ett otroligt slit som aldrig verkar ta slut har vi dock gemensamt.

I mitten av 1800-talet så var Sverige ett fattigland. Det fanns gott om bönder, men många kunde knappt överleva på det dem gjorde. Man födde många barn, över 10 barn var inte omöjligt. Men barnen dog i sjukdomar och annat och många svalt ihjäl. Inget roligt liv. Man hade inte råd med mycket roligt och religion var en massiv del av deras liv. Jag kan säga direkt att jag är väldigt tacksam över att inte ha det så i alla fall. Det känns skönt att kunna välja bort barn, och slippa slita så många timmar om dygnet för nästan ingenting.

Jag har slitit i många år för att försöka komma någonstans i mitt liv. För att få det där livet som de flesta har. En bra bostad, en inkomst som täcker utgifter och låter en spara mycket. En inkomst också som på sikt kan göra att man har råd med det man vill, som i mitt fall - Grand Danois. Sen ett jobb som man trivs med. Det ska inte vara svårare än så, men det är det. I alla fall för mig.

Dock så har det ju tagit åratal för mig att ens förstå vad jag bör göra för att komma framåt i livet. Det är inte förrän typ de senaste 1-2 åren som jag börjat göra saker sakta men säkert för att nå mina mål. Det mesta har jag ju dock gjort senaste året där det började med att koda på codeabbey uppgifterna som jag tjatat så mycket om. Bönderna på den tiden slet och slet, säkerligen 14-16 timmar per dygn för att få några futtiga potatisar på tallriken. Ibland kunde hela matförrådet brinna upp, eller hästen dog, eller hälften av alla barn. Jag har turen att jag kan köpa all mat jag behöver i butiker till någorlunda rimliga priser. Det jag behöver kämpa hårt för, av någon skum jävla anledning, är att bara få en chans att börja mitt liv såsom man har velat i så många år. Som sagt, under tiden jag var ihop med Henrik spelade det mindre roll, för då delade vi på allt och hade gemensamma mål för framtiden, men nu är det inte så. Nu får jag kämpa själv för att få det livet jag vill ha och ibland lyckas jag ändå inte.

Men jag tänker inte ge upp i alla fall. Det verkar ju inte finnas i mig att göra det. Även om det borde, för vem fan orkar gå utan jobb i flera år, när det finns en massiv kompetensbrist och programmering är det enda yrket jag orkar jobba heltid inom? Inte många som orkar kämpa på som jag gör.

Tanken att göra nått annat finns ju där.

Jag har redan nämnt att jag varit på intervju för ett support jobb i Danmark, som jag inte fick för att jag inte var så bra på Italienska som den andra kandidaten var. De hade ju som sagt godkänt annars att jag kunde lära mig språket efterhand, men ja - de valde en annan kandidat ändå, men jag är inte så ledsen över det med tanke på hur uppskattad jag var. Häromdagen skickade en kompis mig en länk till en mycket passanda butik som söker folk. Jag är osäker på att söka och orsaken är främst av tre anledningar. Dels är det i butik och jag orkar inte stå hela dagarna. Det är liksom omöjligt. Det finns deltidsjobb också, men då kommer vi till andra anledningen och det är lönen.

Jämfört med programmeringsjobb så är lönen för ett butiksjobb så mycket som 10-15 000 kr mindre och ja, det är mycket mer än vad jag har idag, men orka slita 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan för en relativt låg lön? Nja, det är väldigt tveksamt. Orsaken till det är mest för att jag hade aldrig orkat koda något då och då hade jag tappat min kompetens jag skapat, så att ha programmering i yrket är skitviktigt för mig. Och ja, det var nog min tredje anledning.

Att jobba i butik hade inte funkat, för jag hade blivit så trött om dagarna, även på deltid att jag hade inte orkat koda något, så nej. Det ser inte ut som om att jag kan göra det. Enda som hade fått mig att söka mig till den här butiken är om jag på allvar skiter i att söka programmeringsjobb över huvud taget. Typ absolut sista jag gör innan jag helt ger upp med att få jobb. Och vem vet, jag kanske inte ens får andra typer av jobb heller? Jag har ju en sån förbannad otur när det gäller jobb, så ja... Vad ska man då göra? Sjukersättning kanske man inte heller kan få - eftersom jag har arbetsförmåga till 100% för programmeringsyrken.

Därför är jag ändå lite tacksam för att jag får lov att gå hemma, med jättelåg inkomst, tvungen att söka minst 6 jobb i månaden, gå på intervjuer när jag får dem. Ta emot nej, efter nej efter nej och fortsätta kämpa. Jag är tacksam för att jag bor med min absolut bästa vän till billig penning. Jag är tacksam för att jag slipper soc och jag är på ett vis väldigt glad av att inte bo själv i min skokartong. Jag trivdes där, men det kändes ändå som ett jättestort nederlag att tvingas bo in sig i en mycket liten etta när man är runt 40, när man drömmer om radhus liksom. Och det var ju skitjobbigt att dela den med en busig kattunge också...

**Så ja, jag är tacksam**. Vad är du tacksam för? Bli medlem, lämna en snäll kommentar och berätta!