Kan jag få beställa en hammare, tack?
Det har hänt lite grejer sen sist jag skrev. Bland annat påbörjade ett inlägg, men istället för att publicera det, så blir det en komprimering istället, för det var veckor sen jag påbörjade det.
Jag har identifierat alla mina problem nu…
Och det är inte lite grejer det handlar om. Nej, snarare för mycket. Herregud, vad trött man kan bli på sig själv ibland 🙄.
Jag har ju spenderat större delen av det här året med att reflektera och analysera mina beteenden. I somras hände ju rätt häftiga grejer som avslutades i total katastrof och det kommer påverka mig under resten av mitt liv, oavsett vad som händer härnäst. Oavsett jobb och möjligheter till en framtid, det är jag väldigt säker på. Kortfattat kan man säga att jag fick ju smaka på total mental frihet, knappt någon fibromyalgi och jag fick veta hur det är att ha stor kontroll över handlingar och tankar. Det var verkligen häftigt. Men sen gick det åt skogen då jag inte fick ett jobb som var väldigt garanterat. Jag är så sur på det företaget att hade jag bara haft orken och pengarna att lägga på advokater så hade jag fan velat stämma dem. Så arg är jag! Fortfarande. Usch, fy fan sicken behandling.
Men jaja, inlägget ska inte handla om den där skiten. Det ska handla mer om alla problem jag har upptäckt att jag har. Och som sagt. Det är inte en liten lista. De största grejerna är att jag pratar för mycket. Och sen pratar jag och skriver alldeles för mycket om saker jag inte kan få (Boklok bostad, Grand Danois och dyra Apple produkter för att nämna något). Jag pratar alldeles för högt så jag får ont i halsen och folk som lyssnar förmodligen får ont i öronen, men de vågar inte säga ifrån. Jag är för egotrippad för mitt eget bästa och sen jag blev singel har det beteendet bara förvärrats. Med mera, med mera…
Programmeringen under hösten har identifierat de största problemen konstigt nog…
Sen jag började programmera ordentligt på min fritid, vilket är sen september nån gång så har jag upptäckt ett repeterande beteende som är skit störigt. Tekniskt sett har jag börjat koda dagligen ett par timmar per dag, nånstans mellan 2 – 7 timmar eller nått sen mars men sen September är det numera mer 5 – 7 timmar per dag. Det är en bra vana. Jag gör koduppgifter via codeabbey och det har förändrat mycket för mig. Jag har gjort över 30 uppgifter i dagsläget och dessa övningar för nybörjare har gjort mig till en bättre utvecklare. Jag övar på att bryta ut uppgifter till mindre steg, genom att skriva bättre metoder. Jag debuggar typ jämt och jag använder tester för att se till att jag får rätt resultat. Dessa saker är fantastiska för mig och jag känner mig korkad som inte började med detta för längesen, med tanke på hur mycket bättre utvecklare jag blivit.
Men det har också då lett till att jag har identifierat ytterligare problem jag har. Och jag verkligen hatar att jag har de här problemen. De problem jag identifierat är främst “Can’t see the forest for all the trees” – mentalitet. Något som dock är jättevanligt om man är ny inom programmering. Detta är dock en mentalitet jag har haft hela livet i alla aspekter i livet och jag ska prata mer om detta senare i inlägget.
Den andra grejen är en bekräftelse på hur jävla dålig läsförståelse jag har. Den är ruttet dålig. Det har den varit hela livet och jag har aldrig gjort något för att förbättra den. Det är min urusla, förbannat dåliga läsförståelse som lett till att jag hatar att läsa böcker och det är den som i 99% av fallen leder till missförstånd, bara för att jag inte förstår det jag har läst. Eller att jag har läst för fort och då missat kontexten. Det händer tamejfan jämt. Den enda texten jag inte missförstår är min egen. Men allt annat? Ja, räkna med att jag inte fattar ett skit av det jag läser, för det gör jag vanligtvis inte. It fucking sucks! Det går inte att beskriva hur mycket jag hatar det här. Komiskt nog så har man ju läst klart hela Wheel of Time serien under 2022 och läst 3 Dean Koontz böcker och påbörjat en fjärde. Jag har beskrivit detta innan men minns inte när, men det funkar tack vare att vi lyssnar och läser samtidigt och Henrik hjälper mig tolka situationer jag inte förstår. Med Kindle appen och Audible appen så får vi det att funka mycket bra så att läsa böcker nu är fan så mycket lättare än det någonsin har varit. Det är jättekul!
Dessa beteenden hänger dock ihop…Vilket gör dem ännu mer frustrerande och jobbiga.
Jag skrev innan att jag har en mentalitet som är vanlig för nybörjare inom programmering. Det heter på Engelska “Can’t see the forest for all the trees” och betyder rakt av på svenska “kan inte se skogen för alla träd är i vägen”. Men en skog är ju en samling träd… Det betyder i praktiken att man inte ser helheten, utan fixerar sig på detaljerna istället. Det problemet har jag haft hela livet. Det innebär att jag är urusel på att se relationer mellan olika saker, samband, mönster och likheter. Mitt logiktänk har hela livet varit rätt dåligt också och jag har i princip inget konsekvens-tänk. Kortfattat kan man säga att jag tänker för positivt och ser aldrig problemen eller konsekvenser med något. Inte förrän väldigt långt efteråt. Det verkar också som om att jag aldrig lär mig från de här problemen heller utan jag fortsätter göra dem i olika situationer och scenarion. Jag har många exempel på det här.
- “Bara jag får en egen lägenhet blir allt bra”.
- “Jag måste ha ett husdjur, även om jag bor för litet”.
- “Jag kommer få jobb hur enkelt som helst, jag är tjej och vill koda! Jobben kommer till mig utan att jag behöver lyfta ett finger”.
- “Det är inget fel på mig, det är arbetsmarknaden det är fel på.”
- “Vilket jobb som helst jag får kommer jag klara av”.
- “Bara jag blir vegan/vegetarian så kommer jag automatiskt gå ner i vikt och återfå min hälsa”.
- “Jag kommer få det jobbet, för alla tecken pekar på det”.
- “Jag vill ha den där lägenheten i det där projektet!” (och börjar planera livet i den speciella bostaden innan jag ens köpt den).
I alla dessa exempel har jag i stort sett inte tänkt på konsekvenserna av att det blir ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG som jag tänker mig att livet ska bli. Flytta ut från Henrik när vi gjorde slut ledde till totalt katastrof, enormt slöseri med pengar jag inte behövde spendera och jag flyttade ändå tillbaka till exet. Jag skulle aldrig ha skaffat Majken heller när jag flyttade ut till en sån liten lägenhet. Eller åtminstone skulle jag ändå skaffat två. Det hade förmodligen underlättat något så fruktansvärt även på 30 kvadrat. Jag trodde att jag skulle få jobb utan att lyfta ett finger, men nu har jag letat i typ 18 månader och jag har ännu ingen anställning. Inte ens ett jävla gig. Inte ens en praktikplats.
På sistone har jag också kommit fram till att det är inte bara “brist på erfarenhet” som är mitt problem. JAG GÖR OCKSÅ FEL NÅGONSTANS UTAN ATT JAG VET VILKET FEL DET ÄR, och det leder till att företagen alltid väljer nån annan än mig. Men jag har negativa erfarenheter från min utbildning och jag håller på att fixa till dem nu efteråt, vilket är frustrerande det också att jag ligger efter trots utbildning, maxat CSN och min faktiska erfarenhet där jag står ensam, mot strömmen och aldrig ger upp. Oavsett vad jag än gör får jag ändå inget jobb. Men jag slutar ändå inte och ger ändå aldrig upp. Stångar mig blodig och riskerar att inte ha en framtid, men det spelar ingen roll. Jag slutar bara inte drömma och kämpa om min framtid. Istället för att bara vara nöjd med det jag har och var jag är just nu och de framgångar jag faktiskt gör just nu – idag.
Vad innebär urusel läsförståelse?
Ja, det innebär att i princip allt jag läser går in i genom ena örat och ut genom det andra. Läser jag en bok så kanske jag kommer ihåg och förstår 5-10% av hela storyn. Likaså om jag läser en artikel. Ser jag ett inlägg på sociala medier jag vill kommentera på, sker det ofta att jag svarar på fel sak. Jag missar ord, och tänker för snabbt. Det finns ett ord för det här – Hyperlexi, vilket är typ tvärtom dyslexi. Har man dyslexi är det svårt att läsa för bokstäver hoppar runt, man lär sig inte stava etc, men med hyperlexi så är det – i mitt fall, så att jag läser så fort och “bra” att jag uppfattar inte kontexten av det jag läser.
Det är samma sak nu när jag då gör uppgifterna på codeabbey. Jag har märkt att jag ofta missförstår uppgiften och det gör att jag spenderar mycket tid på att lösa fel sak. Det är inte förrän jag får uppgiften förklarad för mig som jag förstår problemet när det händer och då löser jag det snabbt efteråt.
Det positiva med algoritm-uppgifter är mer än bara bli en bättre utvecklare
Jag har ju identifierat mina problem ytterligare nu när jag då har börjat med det här uppgifterna och det är ändå rätt så fantastiskt. Jag har också hittat lösningar på problemet och det är alltid samma lösning. När jag sitter frustrerad, börjar bli irriterad för att jag inte förstår problemet, eller inte vet vad jag ska göra – det jag ska, eller ALLTID göra i såna fall är att ta ett rejält jävla chill pill! Ja, så enkelt är det. Jag blir frustrerad när jag inte förstår något. Ju mer frustrerad jag blir, desto mindre förstår jag och desto mer stressad blir jag. Till sist ser jag ingenting och har noll möjligheter till en lösning. Det jag bör göra när det här händer är att bryta mitt beteende. Gör nått annat en stund. Ta en paus, ett break. Tänk på nått annat en stund, men såsom jag funkar, så är det ofta skitsvårt att släppa, eftersom jag släpper aldrig ett problem om det dyker upp. Där är jag som en rabiat galen rottweiler som vägrar släppa sin leksak.
Det har hänt dock, vilket är det positiva (och det korkade också) i de här fallen att jag har lyckats bryta beteendet. Det jag gör då är att jag gör det jag beskrev, tar en paus. Tar ett steg tillbaka, debuggar en extra gång kanske och gör det – sakta. Försöker se helheten och hela problemet. BOOM! Brukar det säga, så ser jag lösningen i koden, eller när jag debuggat och då löser jag problemet. Det är helt jävla galet. Om jag ändå bara kunde banka in det i huvudet att jag har en lösning! Men det är ett annat problem.
Att bryta ett mönster är idag totalt omöjligt.
Jag vet lösningen på mina problem. Ta ett break. Ett jävla mega stort chill pill. Debugga. Analysera. Reflektera över helheten, för när jag gör det så löser jag i princip alla problem. Om jag läser en text långsamt nog, för det har hänt det också, så har jag kunnat förstå och lösa problemet själv också utan hjälp utifrån. Det är alltså lösningen på ett jättestort problem jag har haft hela livet och aldrig gjort något åt.
Men jag gör liksom inte det här, utan jag upprepar samma misstag om och om igen. Och jag hatar det. Varje gång jag löst ett problem, på samma sätt som jag beskrivit innan, så känner jag mig så jävla dum och korkad att jag vill typ gå och lägga mig i ett hörn och skämmas en stund.
Anledningen till varför jag inte verkar lära mig det här beteendet är för att jag är så förstörd efter det där jobb beskedet i somras som jag trodde jag skulle få. När jag fick nej och fick veta anledningen varför så kände jag mig så otroligt förstörd att det är som om en bit av mig är borta för evigt.
Det kom en björn som rev bort en del av mitt hjärta, arm och själ och såna bitar kan man inte få tillbaka om det hade hänt på riktigt.
Kanske blev jag utbränd av det beskedet, jag vet inte, men jag känner efter den händelsen hur jag har förändrats mentalt efter det. Allt är idag en ansträngning. Det som var så lätt i somras, att få kontroll och ändra mitt mindset var superlätt. Det är nu idag så svårt att jag har tappat den förmågan helt och återgått till ett mentalt läge jag varit i större delen av livet. All Ashwagandha i hela världen hjälper inte mot mitt humör längre, även om det stabiliserats något, men det är inte bra längre. Jag orkar liksom inte lägga ner energi på det. Men hade jag bara orkat banka in dessa lösningar i skallen, så hade mina aggressionsproblem försvunnit 100%, för det börjar alltid på samma sätt. Frustration för att man inte förstår något. Och det är så irriterande att jag inte orkar det idag. Samtidigt vill jag inte skylla ifrån mig, men hade jag fått jobbet i somras som var så garanterat så hade jag förmodligen jobbat på detta ytterligare sen dess och då hade jag nog varit i ett helt annat läge än idag. Men istället blev jag totalt förstörd och måste nu ta upp mig själv från den mörkaste botten någonsin i hela mitt liv.
Det enda jag har energi till numera är att överleva vardagen och programmera så mycket jag orkar. Det är mina huvudmål nu och det är något positivt och tack vare att jag ändrat mina prioriteringar så har det lett till att jag då dels har identifierat och hittat lösningar på problem. Något jag alltså kan börja ta tag i när jag känner att jag har energi för det.
Det har också lett till att jag klarat av kodprov i rekryteringsprocesser utan större svårigheter och mitt logiska tänk, mönsterseende etc har förbättrats avsevärt. Jag har gått från att få lågt eller dåligt resultat på logiska tester till att hamna på medel eller över medel i vissa fall. Det är så otroligt! Det är liksom något som aldrig har funkat innan, någonsin vad jag minns. Helt plötsligt också från ingenstans ser jag kopplingar, mönster med mera som jag för ett år sen förmodligen aldrig hade reagerat på.
Bara att jag identifierat de här problemen, fast jag inte kan göra något åt dem, är på ett sätt fantastiskt. Nu vet jag mer om vad jag gör för fel och tids nog kan jag ändra på det också. Jag vet nu att jag har inget konsekvens tänk och jag har urusel förmåga p.g.a. det jättesvårt att också leva “här och nu”. Jag lever alltid i framtiden.
Jag tror också att så fort jag hör nått positivt att det kommer hända, så därför fortsätter jag kolla efter BoKlok projekt, hyreslägenheter etc fast jag inte ens skrivit på ett kontrakt och med största trolighet inte kommer få det där jobbet. Just nu väntar jag exempelvis på återkoppling från företag i Göteborg, och det innebär en flytt dit ifall jag får anställning där. Sen kanske det kan bli flytt till en ort jag inte vill bo på, men det kan vara värt det ifall det innebär jobb, lön, kollegor etc. Och jag kollar ändå på bostäder där fast jag inte alls kanske får jobbet 🤬. Jag kan liksom inte sluta.
Det beror mycket på att jag aldrig haft en rejäl heltidssysselsättning och tröttat ut mitt huvud tillräckligt under en längre period. Jag har ju heller aldrig haft en tillräckligt hög inkomst som är stabil nog så jag kan köpa mig allt jag vill ha, och eftersom jag vill så mycket i mitt liv, har noll tålamod och ständigt lever fem år in i framtiden istället för här och nu, ja, ni kan förstå kaoset då va? Och såna här förändringar gör man inte heller över en natt, men i mitt huvud och i min värld skulle det ha åtgärdats för längesen, för jag kan allt! Fast nej, jag kan ingenting snarare…
Ett annat mer simpelt beskrivet av en sån här grej är en händelse som skedde i somras. Jag hade lite väntetid i en stad innan jag skulle bli hämtad och då passade jag på att träffa en annan vän som bor i samma stad. Den personen jag skulle träffa hade förmodligen blivit smittad av covid-19, men visade ännu inga symtom och skulle vi ses den dagen så sågs vi under säkra förhållanden. Det gjorde vi, alltså utomhus på avstånd, i blåst med handsprit. Jag blev inte smittad då. Tanken var att dagen efter skulle vi ha träffats mer djupgående och direkt var jag inne på att “självklart blir träffen av”, så jag började diskutera veganska luncher på matställen, eller att man kan köpa singoalla kakor som fika ifall vi ses hemma. Nästan in i minsta detalj började jag planera vår träff dagen efter, men min vän fick lugna mig och sa att hon kanske blir sjuk och att vi får ta det som det kommer. Det tog ett tag innan jag förstod det och det blev som hon sa. Hon blev sjuk dagen efter och våra planer blev inställda. Och där satt jag återigen i “jahapp, ytterligare en plan som inte blev av, varför då?”. Jag visste ju att hon kunde bli sjuk, men det var inte förrän hon blev det som jag liksom insåg att så kunde det bli. Det händer alltid!
Det är det som är så otroligt störigt med mig. Det händer hela tiden. Men jag tänker liksom inte på det. Inte när det händer, utan långt efteråt. Jag kan liksom bara inte leva här och nu. Jag måste alltid blicka framåt och även om jag säger ofta “jag tar inte ut nån seger i förskott” så gör jag det innerst inne.
Min korkade hjärna vill inte lära sig vara mer realistisk. Jag tror jag är realistisk, men det är jag inte. Jag lever i nån jävla drömvärld där alla mina önskningar redan har hänt, men inget av det händer, för jag är inte smart nog att faktiskt göra det som leder till att de kommer hända. Jag sitter bara och drömmer, planerar och hoppas på det, men sen blir det ALDRIG som jag vill. Även nu när jag börjat ta tag i rätt saker, så har jag ännu inte fått ett jobb och jag räknar ändå inte med nått jobb. Sakta men säkert börjar jag banka in i skallen att jag måste sluta tänka så här men det är jättejobbigt och det går alldeles för sakta.
Det är otroligt störigt är vad det är och jag vill att alla de här problemen ska försvinna snarast möjligt. Men det är också inget man kan heller stressa fram. Enda sättet jag kan ändra på det här, är att just bara identifiera när det händer, hoppas på att jag har tillräckligt med energi för att stoppa mig själv och sen bara ta det där jävla mega chill pillret och hoppas på att jag kan antingen lösa problemet eller sluta drömma och göra nått produktivt istället.
En vacker dag så.
