Jag börjar sakta öppna upp mig för förhållande... Men åh, vad jag älskar singellivet!
Jag kan inte tro att jag har hamnat här, men det verkar så. Jag har efter sensommarens erfarenheter, failade försök på match och massa annat skit, börjat tänka att ett förhållande hade nog varit trevligt. Dock så står det mesta kvar. Jag måste bo själv i många år och OM det blir aktuellt, kanske man blir sambo – men det är om många långa år framöver. Typ när jag är 85 och motvilligt bor på hemmet och har “rumskompisar”. Det är det närmsta samboskap jag kommer till nu 😂.
Det är mest fokus på att bo själv snarast möjligt.
Ja min framtida vision av mitt liv är glasklar. Jag vill ju, som ni mina trogna läsare vet, stanna singel i många långa år framöver egentligen. Bo själv snarast möjligt, fast det lär nog aldrig hända med tanke på allt jävla skit med jobb som aldrig verkar komma. När vi (jag och Henrik) trodde att jag skulle få det där “garanterade” jobbet jag skrivit om, och de nu har sagt nej av den mest oseriösa anledningen någonsin så räknade jag och Henrik ut att nån gång till sommaren 2023 har jag egen bostad igen. Det är långt tills dess, men det kändes bra att ha en plan. Hur det blir nu? Ja det återstår att se. Har jag en förjävla tur och något företag vill anställa mig här under hösten så får man se när man kan flytta, men risken är ju som vanligt stor att jag får inget jobb alls. Inte ens inom en annan bransch, så nu kan det bli alltifrån aldrig till februari 2023 som jag flyttar härifrån. Vi får se, men det gör mig ledsen och förbannad att inte veta.
Jag längtar ändå som vanligt riktigt mycket tills den dagen jag bor själv igen. Då får jag leva livet som jag vill. Förhoppningsvis jobba heltid om dagarna och sen vara för trött på kvällar och helger för att göra några dumheter. Jag och Henrik kanske kommer ses max en kväll i veckan, så man inte spenderar all sin lediga tid med honom igen som jag gjorde när jag bodde i Arlöv. Har jag tur kommer lägenheten vara tillräckligt stor så jag och Majken och alla prylar får plats utan att något känns jobbigt. Har jag tur är bostaden nybyggd så jag slipper bo på 4:e våningen utan hiss med tvättstuga i källaren. Frågan är mest bara vart man hamnar, om det blir i Malmö eller någon annanstans i Skåne. Eller Göteborg. Enda stället jag är flyttbar till för ett jobbs skull. Men planen är ändå alltid att flytta tillbaka till Skåne till sist om det skulle hända. På ett vis vill jag bo långt härifrån, för att säkerställa att jag kommer försöka sköta mig själv sen, men å andra sidan vill jag slippa för lång pendling om det visar sig att jag måste vara på kontoret i framtiden alldeles för ofta.
Det här med Match och failade försök har fuckat upp mig totalt…
För att inte tala om att jag då också på skiten också fick ett nej från ett mer eller mindre garanterat jobb. Så just nu är jag överförvirrad, puss-sjuk och mer öppen för förhållanden än tidigare. Men det är ändå i sånt här panikartat tillstånd, så det känns inte helt ok. Jag vet fortfarande vad jag vill och jag står fast vid vad jag sagt innan om att jag vill stanna singel och slippa panik känslor om särbo och samboskap. Men ändå vill man ha någon. Det har liksom öppnat sig mer än jag trodde. Dock är det väl ändå som innan att den jag suktar över, vill inte ha mig. Jag kan inte släppa den där killen, hur mycket jag än försöker och det är i sig störigt som fan. Någonstans inom går jag och hoppas på att jag ska stöta på han av en slump och det visade sig att allt var ett missförstånd och att han kanske tänkt på mig också och öppnat upp sig åtminstone för en dejt, men jaja. Det är en promilles chans att det händer, så lika bra att försöka lägga ner det så klart. Hur jävla svårt det nu än är, för det är jättesvårt att släppa det helt.
FB dejting to the rescue?
Efter lite snack för ett tag sen med en vän som har en profil på FB dating plattform så bestämde jag mig för att testa det också. Det visade sig vara ett bra beslut, för jag träffade en person där. Jag ska inte gå in för djupt, men de positiva sakerna är att han är dels yngre än mig, har god och skötsam ekonomi, vettig och sansad. Totalt nördig och ett jävla charmtroll är han också. Nackdelen då? Ja, det måste ju alltid finnas en sådan. Och det gör det. Han bor långt bort. Alldeles för långt bort för att ett förhållande hade funkat och ingen av oss vill ha långdistans heller. Han är inte flyttbar, då han har allting i närheten där han bor. Jag kan ju flytta, men har typ ingen lust att lämna Skåne. Om det inte är för Göteborg då, men det är en annan historia.
Vi har nu träffats, och vi valde att träffas på “halva vägen”, vilket blev Växjö. Han tog bilen och jag tog tåget. Dejten gick bra och varade några timmar. Dock p.g.a. allt det här praktiska som står i vägen så valde vi då att inte hålla på för länge, så vi åt en pizza, sen fikade vi lite och sen sa vi hej då ungefär. Jag har gillat den här killen sen jag träffade honom online, trots vetskapen om potentiellt långdistansförhållande, och han har charmat mig rejält under dessa veckor och på nått vi var en liten kort period av uppvaktning precis vad jag behövde. Orsaken till det ska jag inte gå in på, men någon som han var verkligen vad jag har behövt efter allt som hänt senaste tiden sen det där askorkade och elaka beskedet från det företaget.
Dock efter dejten igår så framkom det lite saker som visade sig vara massiva “deal breakers” för oss båda. Ett var ett missförstånd, och det andra är något som är omöjligt att komma överens om, så idag valde vi att bryta kontakten. Men det är ok. Det känns bra, även om det känns lite snopet, men återigen kommer man ju hela tiden fram till att jag älskar faktiskt att vara singel och det jag längtar efter mest är ju jobb, egen bostad och en Grand Danois att mysa med. En potentiell pojkvän hade ju varit trevligt i dagsläget, som särbo då. Men då ska det typ vara för perfekt egentligen.
Hur hittar man någon 30+ som har samma krav som en själv?
Som dessutom inte vill ha barn? Ja, det lär bli skitsvårt att hitta en vettig person. Den här killen utanför Norrköping hade det mesta. Han var skötsam, med jobb och bil och egen lägenhet och god ekonomi. Han hade bra intressen som kan få fart på mitt tråkiga, men underbara liv och han ville inte ha barn heller. Men återigen – när jag tänker på hur jag vill leva mitt liv så är det ju bara tre saker jag tänker på i princip. Jobb, heltid gärna hemifrån som utvecklare i någon form, med egen bostad, först en hyreslägenhet tills jag har råd att köpa en bostadsrätt, vare sig det är hus eller lägenhet och sen dela hela mitt liv tillsammans med Majken och min Grand Danois. Det är liksom det som är mitt mål. Nog för att särbo har skrämt mig innan och det känns fortfarande inte helt hundra även med det, så är jag lite mer öppen för det nu, även om möjligheten att det hade funkat är otroligt små om jag är realistisk. Jag menar, jag lever fortfarande hellre själv för evigt än har en särbo som upplevs som “jobbig”. Vad jobbigt betyder är ju frågan dock, för jag vill typ inte anpassa mig efter någon som inte är som mig själv egentligen. Jag vill ha någon som är öppen för att äta WFPB vegansk mat hemma hos mig, som gärna städar och diskar och hjälper mig hålla bostaden ren och som gärna spenderar all ledig tid framför soffan eller ute på promenad med hunden. Hur omöjligt är det, egentligen? Ja det är frågan och jag vet verkligen inte, men jag tänker inte leta. Hoppas jag.
Nej, nån måtta får det vara nu, men jag känner mig själv. Jag lär aldrig innerst inne sluta med de här dumheterna med dejtingsidor. Att plåga mig själv med det lär aldrig sluta förrän jag hittar ett sätt att underhålla mig själv 100% av tiden.
