Vad är du villig att göra för att få ett jobb?
Vi fortsätter på min resa som för evigt arbetslös och totalt meningslös. Jag har inget bättre för mig och inte motivation att göra nått produktivt ändå.
Jag fick ett mer konkret svar från det “garanterade” jobbet…
Och det var inte ett roligt svar alls. Det här kravet jag trodde jag hade nått upp till, hade jag inte nått upp till. Jag ska fortfarande inte säga vad det var för något, men det jag kan säga är att det är ett väldigt personligt krav. Det handlar alltså inte om att jag saknar kompetens inom programmering, utan nej. Det här är på en helt annan nivå.
I grund och botten så visar det sig att jag och företaget delar inte samma syn på en mycket viktig sak som krävs för att jag ska jobba hos dem och det kommer aldrig gå heller att komma överens. Nu i efterhand så är det ok, även om det är ofantligt tråkigt, för jag trodde jag skulle ha skrivit på anställningspapper vid det här laget och påbörjat min praktikperiod hos dem. Men så blir det alltså inte.
Och på ett vis är det tur.
Det här jobbet är ett jobb som jag absolut kan ta, för att få en fot in på arbetsmarknaden. För att få erfarenheten jag behöver för att komma vidare. För att få en lön, även om den hade varit så ruttet låg att jag knappt hade haft råd med någonting. För att få kollegor, konsultroll med mera. Allt det där hade jag gladeligen tagit trots att det inte är “drömjobbet”. Men eftersom det inte blir något hos dem, och nu är det också bevisat att det kommer ALDRIG bli något på det företaget så kan jag gå vidare och det är faktiskt jätteskönt på ett vis.
Möjligheterna finns alltså kvar, hur små de än är till att faktiskt få ett jobb som är mer lämpat efter min kompetens. Som har ett mer flexibelt upplägg och där jag kanske får använda en Mac istället för en trög PC laptop. Men ja, risken finns så klart att det inte blir så och likaså är det fullständigt OK! Drömjobbet kommer ju sällan direkt, liksom… Men lönen borde åtminstone vara mer rimlig och ligga kring mitt löneanspråk. Det gör det ju inte om jag hade fått det här “garanterade” jobbet.
Om vi leker med tanken – hur desperat är du för att få ett jobb?
Jag har tidigare sagt och jag står fast vid det fortfarande att jag hade gladeligen tagit det här jobbet, med skitlåg lön, fasta tider på kontor och noll flexibilitet. Jag hade även kunnat ta ett jobb som inte innebär att jag sitter och kodar hela dagarna, utan där jag gör andra saker istället, eller där kodningen är en mindre del av mitt yrke. Jag hade kunnat göra det, för att få en fot in och få lite arbetslivserfarenhet.
Dock kan jag inte göra den där saken som företaget ber mig om. Låt mig förklara utan att säga vad det gäller. Så här känns det.
Oavsett vilket kön du är idag, låt oss säga att du stormtrivs som det. Du vill inte byta kön. Du vill inte ändra på någonting som du är eller står för. Dina viktiga mål du har i livet är allt för dig och det ska respekteras. Låt oss leka med tanken att du är långtidsarbetslös. Du har försökt i evigheter att få ett jobb, men du lyckas inte. Trots att du har kompetensen och är en trevlig person. Plötsligt hittar du ett företag som vill anställa dig – men de har ett enormt och otroligt personlig krav på dig för att du ska få jobbet. Hade du gjort det då? Nu vet du inte vad kravet är, men vi säger – du måste byta kön. Är du man idag, måste du bli en kvinna. Är du kvinna idag – måste du bli en man. Det är något du vägrar och är totalt omöjligt, för du älskar den du är. Du kan inte ändra på något hos dig själv, för det ska liksom inte behövas tycker du, och även resten av världen – och absolut inte ett könsbyte!
Vi kan också säga som ett annat exempel att för att få det här jobbet måste du hugga av din högra hand, fast du är högerhänt eller sälja ditt barn som är en del av dig själv. Kan du sälja ditt barn för att få ett jobb? Ett jobb som för övrigt inte når upp till dina önskemål? Om vi säger att på ditt förra jobb där du slutat/blivit uppsagd så tjänade du precis vad du behövde för att kunna leva ett bra liv, ha råd med det du önskar, spara, köra bil, amortera och åka på resor med familjen. På det här jobbet så hade du tjänat ungefär hälften av det. Dessutom hade du inte fått någon flexibilitet alls. Hämta barnen på dagis? Glöm det. Det går inte. Gå och klippa dig? Nä, du får bli långhårig istället. Gå till läkaren? Nja, kanske om du brutit benet.
Hade du kunnat ta det här jobbet? Du måste ju ha ett jobb, för du kan inte gå hemma längre. Du klättrar på väggarna och är på väg in i depression för att du inte blir anställd. Du är säkert nån centimeter ifrån att springa in i väggen totalt och bränna ut dig p.g.a. din långtida arbetslöshet. Hade du kunnat göra de här sakerna för att ta det här jobbet?
Nej. Det låter rätt så omöjligt, va? Precis så är det. De vill att jag ska göra personliga saker, otroligt personliga saker där jag själv kämpat (enligt mig) som en blådåre för att ändra på vissa saker, för beskedet du fick i början var mer – “vänj dig vid att bära kjol om du är man, och som kvinna kanske du är förbjuden att bära smink (och vi leker med tanken här att du kan knappt gå och handla utan att dra på lite mascara)”. Eller hur man nu ska förklara. Alltså något som känns ok, även om det är lite tufft kanske och obekvämt. Det är en liten förändring du kan gå med på för att få ett jobb. Det förmodligen en förändring du tänkt på länge att “det här borde du faktiskt ändra på”, men du vet inte hur du ska börja. Sen fixar du det som behövs och genomgår förändringen och är jättetaggad för att få jobbet och gå vidare som anställd. Men sen när du är vid mållinjen – ja, då kommer beskedet att du måste sälja dina barn också och byta kön, för det här räcker liksom inte. När du gjort det så är du välkommen.
Hur hade du reagerat då? Min gissning är att du hade blivit lika rabiat galen som jag känner mig. Du hade också känt dig meningslös, avvisad, oduglig och alla andra negativa känslor man kan komma på, för så är det ju. När man kämpat och kämpat och kämpat och gjort allt vad man kan på egen hand och tror att nu har man klarat det, ja då räcker inte det utan du måste göra ännu mer och dessutom tuffa val som kommer ändra dig till en person du inte vill bli – bara för att få ett jobb. Det är liksom inte rättvist.
Det här är liksom där jag står nu. Totalt trasig, slutkörd och uttömd på allt vad allting heter att det är ett mirakel att jag orkar vakna och klä på mig om dagarna. Har jag lekt med katten, plockat ur diskmaskinen och betett mig som folk är det liksom en bra dag. Det är min verklighet. Låter jättekul, va? Nej, inte särskilt.
Det värsta är nog ändå att jag är själv i det här.
När jag säger själv, menar jag inte att jag är den enda i hela världen som är i en sån här sits. Nej, inte det jag pratar om. Det jag syftar på är lite som jag skrev i förra inlägget om det här. Att jag skjuter upp saker, har för mycket fritid och inte särskilt mycket ork eller drivkraft nu att vara mer produktiv. Den förmågan har jag tappat totalt sen beskedet kom för snart två veckor sedan. Och det är jättejobbigt, för att inte tala om stressande. Tanken är ju att jag som duktig nyexaminerad ska sitta och koda hela dagarna och när jag väl börjar jobba är jag redan van vid 8-17 tider och har massa projekt i mitt bagage. Men så är det inte för mig av olika anledningar. Arbetsförmedlingen är inte jättemycket till hjälp där heller, tyvärr. Jag får liksom tvinga mig själv ibland att bara öppna Webstorm och titta på kod. Har jag skrivit en rad kod en dag så är det framgång vissa dagar. Så illa är det.
Därför hoppas jag att snart, får jag ett positivt besked som gör att jag blir produktiv igen. Ett kodprov till exempel, eller att nått annat bolag är villiga att köra på och “testa mig” ett tag. Kanske skicka mig på betald utbildning. Det vore något, eftersom mitt CSN är maxat och jag kan inte studera på högskolenivå längre. På lägre nivå finns det inga alternativ heller.
Tills att det händer får jag glädjas åt att jag orkar ta mig igenom vardagen och försöka hålla liv i drömmen om ett jobb inom programmering och en framtid.
Hur svårt det nu än är.
