Praktikplatsen är godkänd! Kan livet börja nu?
Yes, tidigare i förra veckan fick jag reda på att praktikplatsen blir godkänd av arbetsförmedlingen och det är ju mycket trevligt för min del. Det innebär att det finns äntligen hopp om att livet kan börja och att min tid som långtidsarbetslös kanske är över snart. Dock ska man inte ta ut nån seger i förskott, men drömma kan man ju.
Vi hade ju tjuvstartat…
Och det har gått så himla bra än så länge. Vi startade lite tidigare, dels för att vi trodde att AF skulle godkänna detta jättesnabbt, men det tog typ 3 veckor längre tid än väntat. Sen kände vi väldigt positivt inför att det skulle bli godkänt så varför inte, då liksom? De är mycket nöjda med mig än så länge, vilket är skitkul och jag känner mig väldigt uppskattad.
Praktiken är på deltid, och jag är tacksam!
I mitt förra inlägg skrev jag att drömscenariot är att jag får praktikplatsen och sen ett deltidsjobb nånstans. Detta för att praktikplatsen då är på deltid, 50%. Dock nu när jag jobbat ett tag med dem och suttit i snitt 20 timmar i veckan så har jag kommit fram till att jag orkar i nuläget inte mer än 20 timmar per vecka. Detta beror på hur jävla hårt jag kraschade i somras efter det där apkorkade beskedet från ett mer eller mindre garanterat jobb. Ni vet, det där när jag skrev om att arbetslösa är inte redo att jobba och ännu djupare om vad man är villig att göra för att få ett jobb. Fy fan, alltså. Jag är så förbannat förstörd efter det att jag blir så arg så fort jag tänker på det. Efter det så har typ allt slutat funka.
Min hjärna, som alltid varit väldigt konstig är idag ännu mer konstig. Jag har ännu mindre kontroll över humör och handlingar och det är jätteirriterande. Det driver mig till vansinne att ha ännu lägre energinivå än vad jag vanligtvis har och allt för att jag skulle få ett jobb jag faktiskt skulle få, men där företaget ändrade sig i sista sekund och ansåg att det jag behöver ändra på är i princip allt jag är, vilket är fysiskt omöjligt.
I alla fall, om man ska se det positivt så är jag skitglad över att jag har fått den här praktikplatsen och att den enbart är på 50%, för min energinivå orkar inte med mer – i dagsläget. Jag hoppas att jag sakta men säkert kan arbeta upp arbetsförmågan igen, men i värsta fall är den slut för evigt och då blir det jobbigt.
Jag har räknat på livet med sjukersättning… 😱
Och det var inte en kul historia. Med hel sjukersättning, som jag iofs aldrig kommer få p.g.a. deras regler för det, men ändå – så hade jag varit totalt urfattig. GD är bara att glömma. Jag hade knappt haft råd med katten. Enda sättet jag hade haft råd att överleva med hel sjukersättning är om jag hade gett bort katten, bott i en superbillig (max 5000 kr) lägenhet, kontaktat CSN och bett dem ta bort typ halva lånet, och aldrig lämnat orten jag bor på, ja då hade jag haft det rätt så ok faktiskt. Då hade jag kunnat spara och köpt det jag vill, men Grand Danois? Glöm det. Det hade aldrig gått. Och livet utan katt hade ju varit skittråkigt, trots alla gråa hår Majken ger mig på daglig basis 😂.
Om jag hade haft sjukersättning på 50%, vilket kanske kan bli en verklighet om jag inte orkar arbeta upp min arbetsförmåga inom kort, så hade det sett mycket bättre ut. Inte optimalt, men bra nog. Då hade jag haft råd med GD – under förutsättning att jag tjänar en rimlig lön på mitt deltidsjobb. Men jag vill inte jobba deltid. Jag vill jobba heltid. Jag vet att jag kan och jag hoppas jag kommer dit en vacker dag.
Det är jävligt jobbigt att hjärnan är så konstig numera
Det är verkligen en skum känsla att ha det som jag har det nu. Att orka ännu mindre än vanligt. Energi som bara pyser ur en. Missförstånd sker oftare, säkert flera gånger per dag. Man gör feltolkningar, missar viktiga detaljer och förstår inte händelser. Det är jättekonstigt och inte särskilt vanligt för min del. Jag hoppas det kommer vända en vacker dag, men jag får ändå försöka vara lite realistisk och inse att det här är nog min vardag.
Nu och för evigt.
