Varför jag inte gillar Cesar Millan's metoder längre.
Det här inlägget läses lite på egen risk, om man vill veta hur pass mycket ånger och oro – åratal efteråt man kan få om man dels skaffar hund vid fel tillfälle och dels om man använder metoder som inte är hälsosamma på något vis, varken för hunden eller för dig som person.
Att träna hundar är otroligt viktigt. En otränad hund, och särskild en Grand Danois som inte fått träning kan ställa till med mycket problem. De flesta grandisar jag har träffat har varit väldigt väluppfostrade och mycket lugna. Man märker knappt av dem trots deras storlek, men sen har jag också träffat på grandisar som varit totalt otränade och heller inte rumsrena – och det var inte en så rolig historia.
Vilken metod ska man då välja när man tränar en hund? Innan Cesar Millan kom på TV så har vi väl alla uppfostrat våra hundar i en relativt klassisk manör. Man säger “NEJ!” och “FY!” när hunden gör nått dumt och pratar med en glad och pipig röst när hunden gör nått bra. För att öva den på att sitta så säger vi “sitt” tills hunden lärt sig, och ibland prövar vi med lite godis. Till sist så har de flesta hundar förstått vad sitta är för något, och sedan kan dem det – oftast, oavsett vilken miljö dem är i.
Hur det hela började
När Cesar visade sitt nylle på TV för ca 10 år sen eller så blev jag förvånad över hur lätt det kunde vara att träna hundar. Snacka om otroliga sätt att träna hundar på! På bara några minuter eller sekunder så hade världens bråkigaste hundar lärt sig att sluta bita andra hundar, skälla för mycket eller ha sönder huset. Det var fantastiskt! Jag var såld.
Vid den tiden så gjorde jag och min exman ett dumt beslut, och vi skaffade en hund vid en tidpunkt där jag inte var redo – och dessutom var det heller ingen efterlängtad grandis heller. Jag ångrar det än idag att jag skaffade hund just då, för det slutade inte bra och jag uppfyllde nog alla misstag man kan göra när man skaffar en valp och inte är redo för vad det innebär.
Jag hade varken ork eller lust att uppfostra en valp. Det var också innan jag fick diagnos på fibromyalgi, och jag fortfarande inte visste varför jag har dem problem jag har med energinivå och annat. Valpen, som var väldigt smart visade exakt för mig hur jag mådde och ju mer frustrerad jag var – desto värre blev hundens beteende.
Rasen jag skaffade var fel för mig, då den var alldeles för aktiv för min livsstil och energinivå. Valpen behövde mycket motion och stimulering för att vara nöjd inomhus, och det var mycket frustrerande att uppfostra den lille bebisen. Nog tyckte jag om honom, och jag saknar han än idag, men jag ångrar verkligen allt jag gjorde med honom.
Tids nog så började jag att applicera Cesar Millans metoder på honom. Det var ingen rolig historia. Det gick bättre – ja, absolut men det stora problemet var att jag behövde konstant rätta till honom, för han lärde sig aldrig vad det var jag ville.
När vi skulle ut på promenad, så fick han inte gå ut före mig. När vi var ute och gick skulle han gå bredvid eller helst bakom mig. Det gick inte, och ofta behövde man dra hårt i kopplet för att han skulle “skärpa sig”. Precis så som Cesar gör i sina program. Det var otroligt krävande att hela tiden rätta till min lilla bebis för att han skulle lära sig, för det fungerade inte och jag blev bara mer frustrerad. Till sist så släppte jag på allt det där, och under en kortare period så gick det faktiskt lite bättre. I dags läget har jag ångest, för Cesars metoder är inget annat än djurplågeri och hundar skall inte hanteras på det sättet som han gör.
Under tiden så höll jag och min exman på att skilja oss, och jag kommer ihåg att när han hade haft hand om valpen i ett par dagar, så hade han stimulerat honom mycket mer än vad jag själv orkade. Han fick många promenader, han lekte mycket och allt var bara bättre. När jag sedan fick tillbaka min “lurvputt” som jag ibland kallade valpen för, så var det som en helt annan hund. Då insåg jag verkligen hur pass dåligt det var av mig att ta ett sådant beslut att ha hund – när jag verkligen inte orkade med det, och någon månad eller så (jag kommer inte riktigt ihåg) efter att skilsmässan var över så lämnade jag tillbaka valpen till uppfödaren och idag (om han fortfarande lever) så hoppas jag att han kom till en mycket bättre familj.
Om jag ska återgå till Cesar Millan…
Cesar fortsatte ändå att vara min idol inom hundvärlden och jag har nog sett i stort sett alla avsnitt som har släppts. Särskilt dem om Grand Danois, även om just dem inte är särskilt många. När jag har träffat hundar så har jag utgått ifrån “dominans-principen” och inte hälsat på hunden först, visat min egen dominans mot hunden jag mött och nyttjat det asjobbiga ljudet “schhh!” alldeles för många gånger.
https://www.youtube.com/watch?v=nJyPPbZxyXw
Förra sommaren så upptäckte jag dock något som gjorde mig förvånad, men ändå bekräftad. Eftersom jag i så många år har velat skaffa GD, så har jag spenderat många timmar på nätet och sökt efter saker och ting som kan göra en Grand Danois liv så bra som möjligt. Allt ifrån träning till mat och tillbehör har jag letat efter. När jag började titta på Honey och hennes videoblogg om klickerträning så blev jag intresserad av mer positiva metoder, men trots det så höll jag ändå mycket fast vid att applicera Cesars metoder när jag träffade hundar.
När jag och Henrik (min sambo) åkte och hälsade på en vän till mig i Stockholm, som för övrigt har en puli som heter Joy, så kom en vändning i min filosofi om hundträning. Joy har alltid varit väldigt “uppspelt” och relativt olydig, eller hur man nu ska förklara det. Jag har träffat Joy innan den sommaren, men jag har inte försökt träna henne särskilt mycket. När vi kom till stugan och jag mötte Joy så tog det inte många minuter innan jag applicerade Cesars metod om dominans över henne, och jag lockade henne till mig vid den stolen jag satt på och hon kom glatt ditspringandes. Sedan tog jag tag i henne, lugnt och försiktigt, och “tvingade” henne att lägga sig. Det funkade inte så bra och efter det, även om jag lockade på Joy med en glad och positiv röst så undvek hon mig en bra stund efteråt.
Min vän, Kerstin som äger Joy reagerade på det med och sa att om jag “kräver” något av henne så gör hon det inte, och det fick mig att tänka. Klart som fan att jag inte vill “kräva” att hunden lägger sig ner. Hon ska ju göra det för att hon vill, och för att jag har varit snäll och lockat henne till mig med en bra och positiv anda.
Den stora vändningen
När vi kom hem sen till Växjö så började jag titta igen på Cesar Millans videos på YouTube. De flesta avsnitten finns numera lagligt där, så det var så jag kollade på dem. Jag såg säkert 40 avsnitt eller så av serien och jag såg om många av dem jag hade sett innan. Samtidigt så började jag titta ännu mer på Honeys videoklipp och jag letade mer och mer efter positiva träningsmetoder såsom klickerträning och till sist så hamnade jag på en kanal på YouTube som ändrade allt. Kanalen heter kikopup, och Emily som håller i den kanalen bygger sin hundträning på ett begrepp som hon myntat själv som heter “progressiv förstärkning”. Det innebär det här:
- Träning genom att belöna önskvärda beteenden så att dem kommer oftare i framtiden och förhindra förstärkning av beteenden som inte är önskvärda.
- Avbryta och förhindra oönskade beteenden utan fysisk eller psykiska hotelser, samt belöna en alternativ respons (träna ett beteende som du finner önskvärd).
- Att tänka på hundens stressnivå och träna efter hundens progressionsförmåga.
- Socialicera och lära hunden att hantera sin närmiljö, med hjälp av förstärkning.
- Använda ett verktyg för att underlätta träning, som exempelvis klicker eller andra ljud eller visuella markeringar. Man kan också bara använda en godisbit när hunden gör det önskvärda beteendet och inte använda sig av något annat verktyg.
- Applicera en human och effektiv samt respektfull träning som är baserad på den senaste forskningen.
Att följa progressiv förstärkning som metod är att strikt använda sig av ovanstående punkter, inte bara under träning, utan under 100% av tiden man spenderar med sitt djur.
Jag ska väl också påpeka att punkterna ovan har jag översatt lite snabbt ifrån Emily’s hemsida ifrån manifestet om en ny typ av träningsmetod för hundar.
Det jag gillar med den här metoden är att när hunden en gång har lärt sig något, så kan den det (så länge man tränar i olika miljöer, då hundar generaliserar mycket). Man behöver inte konstant rätta till hundens beteende, utan man gör det en gång tills man vet att hunden är kapabel till att göra vad det nu än är och sedan kan man fokusera på andra saker.
I Emilys videoklipp så lär hon bland annat ut hur man träna sin hund att älska soffan (vara en soffpotatis, eller att vara lugn inomhus). Det går tydligen att träna in, bara man använder hennes metod. Hade jag vetat det när jag hade den där valpen, så kanske saker och ting hade slutat annorlunda.
Med den typen av träning så finns det inga frustrationer längre med träning. Allt sker i hundens egna takt och det hjälper till att stärka förhållandet mellan hunden och ägaren.
Dominans är totalt bullshit och när jag väl får Anton så ska han tränas med Emilys metod. Den saken är klar!
Jag kommer skriva mer om det här i fortsättningen, men tills dess så kan ni själva titta på YouTube, och bilda er egen uppfattning om hundträning.
Gällande hur man tränar grand danois på bästa sätt, så är även det väldigt blandat, men grandisar är väldigt känsliga så ju mer positiv man är, desto lättare är det att träna dem.
Vad tycker du om Cesar och hans metoder? Lämna gärna en kommentar.
