Liten hund i väntan på Grand Danois?

Nog för att jag blivit mopstokig senaste åren tack vare mopsen Rut (bilden ovanför från Växjö), men kortfattat så är svaret på det här blogginlägget nej. Jag vill inte ha en liten hund. Jag vill ha en Grand Danois. Men som vanligt är min hjärna lite knäpp och älskar att fokusera på helt komplett meningslösa saker, i brist på annat. Istället för att fokusera på det man har nytta av, så är det istället det som absolut inte går att genomföra eller bör genomföras som jag vanligtvis brukar sitta och tänka på när jag inte har något annat bättre för mig. Orsaken till det är väl att jag just nu och i flera år framöver kommer vara i något slags vänteläge. Jag hoppas nämligen på att komma in på högskolan i höst och omskola mig till någon typ av utvecklare/programmerare.  Det kommer i sig innebära stor fattigdom och beslutet i sig innebär också att jag medvetet väntar minst 3 år till på att skaffa Grand Danois. Om inte några mirakel sker och man får en stadig inkomst, blir miljonär och kan amortera av allt i en handvändning så man helt plötsligt får råd med en grandis innan studietiden är över.

Men jaja. Om jag hade varit så absolut desperat efter hund så hade jag förmodligen skaffat hund för längesen. Jag har ju haft hund tidigare som en del kanske känner till, men alla de historierna har slutat förfärligt olyckligt. Därför har jag sen väldigt många år tillbaka bestämt mig att nej. Jag vill ha Grand Danois. Det ska vara GD eller ingen GD. Jag vill inte ha någon annan hundras, för det är bara fel. Ingen annan hundras jag har träffat förutom grandisar har känts rätt. Även om mopsar är otroligt gulliga och jättesöta så är de ingen Grand Danois. Alltså skiter jag i det tills jag har råd, fast jobb/inkomst och bil. Även om det tar 20 år till.

Dock så måste jag leka lite med tanken. Hade jag faktiskt mot förmodan skaffat mig en vovve för att väntan på Grand Danois blir för jobbig så är det med stor sannolikhet en mops jag hade kunnat tänka mig. Detta för att jag fått upp ögonen för rasen och med kunskap kring hundträning så vet jag att jag enkelt kan träna en mops till att bli som jag vill ha den. Mopsen Rut som jag vaktade varje måndag i nästan ett år när jag bodde i Växjö förstod snabbt vilka rutiner som gällde när hon var hos mig. Där skulle hon ligga snällt på en filt medan jag jobbade vid datorn. Med lite “muta” i form av Majas dåvarande foder så gick det väldigt lätt att lära Rut allting. Hon var ändå lite för hyper för min smak, men det är ju för att hon inte var hos mig jämt, utan spenderade sin tid hos sin ägare främst. Jag pratar om henne nu som om att hon inte finns längre, men vad jag vet så är det inte så. Det är mer det att jag typ inte träffat henne på över ett år. Inte sen hennes ägare slutade jobba på Funkibator och sen har jag ju dessutom blivit skånebo igen. Jag saknar henne väldigt mycket dock.

Skulle jag skaffa mig en liten hund, och det blir en mops så finns det dock en hel del grejer att tänka på. Vilken uppfödare ska man vända sig till? Hur ska man hitta en mops som är så frisk som möjligt, utan andningsproblem, utan ögonproblem etc? Med många andra små raser så känns det som om att vilken uppfödare som helst hade förmodligen fungerat, men med mops så är det lite extra svårt. Rut har lite andningsproblem, men inte jättehemska vad jag vet. Hon snarkar, andas högt och hon har lite problem med ögonen. Utöver det är hon en välmående mops som är väl omhändertagen av sina ägare. Hon har en syster också som heter Märta. En riktig tjockis och matvrak! Jag har inte träffat henne lika många gånger, men en gång var hon hemma hos mig en kort stund när vi bodde i Växjö och då bajsade hon på golvet. Det tog lite längre tid för Märta att bli rumsren, men en trevlig mops är det oavsett.

Oavsett också om jag ändå skaffat mig en liten vovve så vill jag ha en hane. Jag är hanhundsmänniska. Sen vad vovven skulle heta är en annan femma. Namn på mina framtida grandisar har jag liksom bestämt. Först blir det en Anton. Sen kanske en Alfons (stavas Alphonse efter en av de bästa anime serierna: Fullmetal Alchemist:Brotherhood men uttalas som vanligt). Kanske en Arne, Albin eller Alfred. Som ni märkt gillar jag gamla gubbiga namn som börjar på A, men jag har inte kommit på några andra bättre namn. Ordningen på vovvarna får man ju se, men huvudsaken är att min Efterlängtade Anton kommer först! En mops skulle jag förmodligen döpa till Hugo eller Bertil kanske. Ingen aning. Det ska i alla fall vara ett namn som finns i kalendern, men också där för att jag gillar såna där gamla namn. Alla mina framtida djur, precis som min nuvarande katt Maja lär få tusentals olika smeknamn. Maja kallas för Skrutt, Puttytat, Katten, Bebis, Booger (snorkråka), Stupid Booger, Crazy kitteh, Lille fis, Tiny Farts med flera. Hon lystrar till Skrutt och Bebis samt självklart till sitt huvudnamn. Gällande färg på den eventuella mopsen så är det lite skitsamma. Förmodligen blir det väl en av de gula varianterna, men som sagt. Det här är ingen planering utan total spekulation.

Slutsatsen är som innan. Jag väntar på min Anton, men det är i alla fall kul att leka med tanken om mindre hundar. Jag vet ju varför jag vill ha Grand Danois. Höjden och storleken i sig är ju typ främsta anledningen på grund utav mina rörelseproblem. Mentaliteten som Grand Danois generellt har finns även hos många andra mindre raser. Jag vill ju ha en ras som är lika stor soffpotatis som mig själv, som är lugn inomhus och lätt att träna. En mops fyller det också, förutom storleken. När jag vaktade och tog hand om Rut så var det rätt jobbig ibland att böja sig för att plocka upp henne från golvet, eller böja sig för att ge henne något etc. Jag klarar inte av att böja mig särskilt bra. Däremot senare i livet – efter att jag har min Anton så är jag mycket öppen för att ha en mops till honom som sällskap eller något liknande. Det behöver ju inte vara en mops, men det är den ras som ligger mig närmst just nu ifall det blir en annan ras utöver Grand Danois. Små hundar har i och för sig sina fördelar. De är små, tar inte så stor plats, kan ligga i knät utan att bryta benen på mig, man behöver inte någon gigantisk bil, de äter mindre, är billigare generellt i drift etc. Men nej. Grand Danois först! I alla fall såsom jag känner nu. Det känns lite som om att om jag skaffar en annan hund före jag skaffar Anton så känns det som om att det kommer leda till att köpet av Grand Danois kommer dröja ännu längre, och det är också en anledning till varför jag hellre lever hundlös. Men där kan det vara jag som spökar i mig själv några konstiga tankar.

Jag menar, en mops är ju inte någon Grand Danois…