Julle, Nitte och Millan från Kennel Grandison... Åh, vilka härliga minnen!
Som de flesta som känner mig borde veta så har jag varit totalt galen i Grand Danois i typ 20 år nu. Intresset började nån gång 1997, exploderade sommaren 1998 och blev ett rejält mål våren 1999 då jag fick min första praktik på Kennel Grandison.
På bilden ovan står Ann-Louise med de tre vovvarna som fick mig att älska rasen på riktigt. Julle är den blåa hanen till vänster på bilden. Nitte, annars kallad Nitro står i mitten och är harlekin och Millan är den svarta tiken till höger. När jag praktiserade hos dem under två veckor runt april eller så hade de även en annan blå yngre tik som hette Hedda. Det gänget fyllde de två (fortfarande, förmodligen) bästa veckor i mitt liv. Varje natt sov jag och Nitro tillsammans i en liten 80 cm tältsäng. Trångt var det, men fy fasiken vad härligt det var!
Jag och Nitte blev riktigt bra kompisar under de veckorna och han visade för mig det fantastiska med rasen Grand Danois. Innan jag ens hade hittat intresset för rasen så visste jag inte att jag ville ha hund. Eller ja – alla vill ju ha en hund, liksom! Men pappa var allergisk och vi hade inga pälsdjur alls hemma och visst tyckte jag om hundar. När jag dock hittade intresset för Grand Danois, ja sen dess har det varit svårt att ens försöka tänka andra tankar om livet. Mitt absolut största livsmål är ju och har varit att en dag skaffa en Grand Danois! Jag väntar ju som sagt fortfarande efter en sisodär 20 år och tyvärr får jag vänta ett par år till innan det blir av. Varför, kan ni läsa mer om i det här inlägget.
I alla fall, om man ska återgå till härliga gänget hos Grandison… Både Julle, Millan och Hedda var riktigt fantastiska hundar men jag kom extra bäst överens med Nitte. Ett särskilt minne som jag har ifrån de två veckorna (eller om det var senare), handlade om då Millan löpte. Både Nitte och Julle var ju så klart intresserade, men det var inte Millan. Nä, de skulle låta henne vara! Annars jävlar, eller nått. En kväll var alla hundarna i vardagsrummet och Julle o Nitte var på Millan en hel del. De lyckades aldrig och jag hamnade typ mitt i allting, för jag ville ju “rädda” Millan från de jobbiga pojkarna. De höll i alla fall på ett tag och till sist fick Millan nog och röt ifrån. Just då hade jag handen på någon eller flera av hundarna men Millan var ändå riktigt noga med att inte skada mig, utan hon skällde bara ifrån – väldigt tydligt till Julle och Nitte och efter det så lät dem henne vara. I alla fall vad jag vet och hon fick vara ifred så länge jag var där. Jag minns att det var en riktigt häftig grej som Millan gjorde då hon verkligen förstod att jag var där för att hjälpa henne, så vi blev ett litet team hon och jag just då. Det var jättekul!
Det är nästan 20 år sen det hände nu, men jag tänker ofta tillbaka på de veckorna och jag minns hur mysigt det var att sova med Nitte i sängen och hur de andra hundarna var så snälla och perfekta. Eftersom jag då hade bestämt mig att jag ville ha hund och dessutom Grand Danois så var det väldigt skönt att veta att det finns en hundras där ute som passar mig. På den tiden, dock så visste varken jag eller andra så mycket om vem jag var och vilken problematik jag har med min kropp etc. men det som Grand Danois har – det ville jag ha hos en hund!
Det enda jag “typ” hade velat att grandisar skulle ha för att bli ännu mer perfekta är längre päls, men då är de ju inte lika vackra och ståtliga. Det finns andra raser såsom Irländsk Varghund eller St. Bernhard men nä, det är något speciellt med just Grand Danois för mig och de är mer än underbara.
Det är den bästa rasen!
Stort tack till Ann-Louise som gav mig tillåtelse att dela bilden officiellt så jag kunde blogga lite och tänka tillbaka på vovvarna som startade den här resan för mig.
