En resa till Japan, nya vitvaror - sen blir det Grand Danois!

För sjuttioelfte gången på ett år, eller nått i den stilen så brottas jag igen med pengafrågan. Jag fattar inte varför jag inte lär mig och förstår att jag måste ta det stadigt lugnt med det här. Ju närmare Grand Danois jag kommer, desto mer flippar jag ut och livet blir som en ekonomisk berg och dalbana. Nu tror jag i alla fall att jag börjar återfå kontrollen, för i hemlighet så har jag börjat inse hur verkligheten faktiskt ser ut.

Missförstå mig rätt. Inget har förändrats. Jag går och funderar på att bli fodervärd istället för att köpa Anton när jag väl är redo. Jag har pengarna idag för det. Jag kan spara undan och jag fortsätter spara undan. Jag längtar lika mycket som förr och önskar att jag hade vunnit några miljoner på lotto så jag slipper denna ekonomiska press min hjärna vill sätta på mig, bara för att jag längtar ihjäl mig efter Anton och leva livet med en Grand Danois.

Det jag har insett är: Oh, shit. Jag har ändå inte råd med GD. Inte som det är nu. Visst, jag kan spara undan flera tusen i månaden. Det är massivt och efterlängtat. Dock kan jag inte spara undan så mycket som jag hade hoppats på med den inkomst jag har idag.  Jag vill inte prata faktiska summor men jag ska ändå förklara så gott jag kan ändå. Det jag saknar i ren nettoinkomst (eller i form av minskade personliga utgifter) är någonstans mellan 2-3k i månaden för att min beräkning ska ändå se rätt ok ut. Alltså, ha råd med GD, leva livet och spara undan ungefär samma summa som jag kan idag.

Grejen är också denna att jag och älsklingen har sen vi blev ihop 2008 pratat om att vi vill åka till Japan. I december förra året köpte vi också vår lägenhet och till den vill vi då uppgradera våra vitvaror. Allt detta (Japan, vitvaror + pengar till om jag köper Anton) kommer kosta ungefär 1 års besparingar för min del om det ska göras. Det smartaste när det gäller Japan är också att den resan blir av innan Anton kommer, för jag tror inte jag vill vara utan honom när jag äntligen har skaffat han, så det är smartast att bara åka iväg innan han är min. Hur långt innan får vi se. Pengar till resan ska också finansieras.

Verkligheten är också att när Anton väl är här så måste man se till verkliga kostnader för honom. I mitt inlägg om hur mycket en Grand Danois kostar, så räknade jag på 2500 kr i månaden, vilket är en rimlig summa (och en helt ok summa för min del). Med vad jag kan spara undan idag så blir det inte särskilt mycket över till andra grejer, såsom andra nöjen, eventuell bil(något som ligger långt in i framtiden), saker till hushållet med mera. Det är det som gör att jag får panik. Skulle det dessutom hända något med Anton, att han akut måste opereras så kan det ta mig månader (kanske upp till 1 år) för mig att betala en operation, och om jag nu går vidare och kör på utan att tänka mig för så hamnar jag långt under minus om något katastrofalt skulle hända.

OCH DET FÅR ABSOLUT INTE HÄNDA.

Saker och ting är ändå under kontroll. Jag har i praktiken summan jag behöver för att bli fodervärd till Anton. Dessa pengar är låsta (eller så låsta de kan bli) och jag kommer fortsätta spara undan tills jag har nått minst min målsumma om 30k. Ju mer jag har på hans konto innan han är här är bättre. Jag vill absolut inte ha 0 kr kvar på kontot när han är köpt (samt när alla grejer är köpta också! Det som händer nu är dock att jag kommer börja spara mer till resan till Japan samt till andra saker i första hand innan jag sparar till Anton. I väntan på att allt löser sig så ska jag också testa att ansöka om bostadstillägg (varje extra hundralapp hjälper), och hoppas på att jag får en löneökning någon gång under nästa år.

Att sänka mina nuvarande utgifter går inte, då de redan är så låga de kan bli. I alla fall så länge vi bor där vi bor just nu och våra inkomster och utgifter inte förändras. En vacker dag flyttar vi och hoppas på att sälja med en stor vinst. Jag måste bara prioritera om och vänta, inse faktum och lära mig att inte få panik över pengar. Inners inne sitter jag också och hoppas på att basinkomst blir en verklighet, eller att helikopterpengar betalas ut så jag har en buffert. Men det lär förmodligen inte hända innan Anton är här på riktigt.

Ser jag realistiskt på det hela så blir det alltså inte någon GD under 2016. Det är dumt att spekulera också, för när det väl händer så är det rätt tidpunkt. Allt är egentligen möjligt och inget är omöjligt.

Jag vill bara att allt ska vara 100% rätt när jag är redo för Anton och ett liv med Grand Danois – oavsett hur många rundor med den ekonomiska berg och dalbanan jag måste ta för att hamna där jag vill…