Arbetsprov och svindyra hyreslägenheter...
Här kommer ett inlägg jag inte trodde jag skulle skriva i en sådan nära framtid, men det är något jag har gått och tänkt på. Särskilt sen mitt senaste inlägg där jag undrade om jag siktar för högt kring min drömbostad. Redan när jag skrev det inlägget så beskrev jag ett scenario som kan bli verklighet och vad det kan vara tänkte jag gå in på i det här inlägget. Förhoppningsvis blir det inte tre mil långt som det förra 😂.
Fler arbetsprov än någonsin än så länge?!
Just nu går jag och väntar på besked om ett jobb jag sökt i Danmark. Faktum är att jag sökt ett flertal där på sistone, och just nu i pågående stund väntar jag då på besked om nästa steg från ett av dem. Vi kan kalla det företaget för “I”. På det företaget har jag gjort ett arbetsprov jag är mycket stolt över. Majoriteten av provet innehöll saker jag i princip inte lärt mig i skolan, såsom unit test och riktigt djupgående grejer i JavaScript. Eller programmering beroende på hur man väljer att se det. Det jag har lärt mig i skolan är mer design-tänk och “skrapa på ytan”-frontendutveckling. Det liksom bara blev så för mig när jag gick på min senaste utbildning, och det märks ibland när vissa arbetsgivare ställer skyhöga krav att den utbildningen jag fått är långt ifrån tillräcklig. Men det har en logisk förklaring som vi skippar nu, för det är inte lönt att älta det i all oändlighet.
Senaste veckorna har jag också påbörjat en kurs online som kostar lite, där jag börjat lära mig python programmering och viktiga saker såsom datastrukturer och algoritmer. Det är tack vare den kursen jag känner att jag klarat arbetsprovet så pass bra. Mitt mål är främst att försöka gå klart de två första delarna, men självfallet vill jag gå klart hela kursen som innehåller 5 delar. Du kan läsa mer om vilken kurs det är här. Jag gissar att den kommer ta några månader att gå klart, beroende på hur mycket ledig tid jag har. Jag går den ju på fritiden eller vad man ska säga, så det är inget som påverkar min ersättning från akassan etc. Jag måste ju fördriva tiden på något sätt och detta jag lär mig nu behövs för att jag ska få jobb.
I alla fall. Jag är så stolt vad jag dels har lärt mig, men också genomfört i arbetsprovet. Arbetsgivaren sa att provet är jättesvårt och de har inga förväntningar om att jag ska klara allt som nybörjare. Enligt mig själv har jag klarat kanske 75-80% beroende på hur man ser det. Detta då med i princip 0 kunskap innan jag gjorde provet. Lite drygt hälften av testerna körs och är då godkända. Jag som aldrig lärt mig unit testning(!). Sen har jag lösningar på en bra bit till, men nånting fattas som gör att testerna inte gått igenom. Jag kan säga att det är relaterat till något som kallas för Regex och det finns en sida där man kan testa strängar online som jag brukar använda. Där funkar det, men i testet går det inte och det har jag talat om för dem.
Sen är det några få tester där jag i princip inte vet alls hur jag ska lösa dem. Arbetsprovet bestod också av en lite mer vanlig koduppgift och den har jag gjort nästan allt av. Säkert 80-90%, men jag hade en omtumlande privat början på den här veckan som gjorde att jag helt enkelt inte kunde hitta lösningen på uppgiften. Jag fick dock en idé om hur det mycket möjligt hade kunnat lösas och den skrev jag ner tydligt, och jag hoppas jag hade rätt. Jag har sedan varit för upptagen med lite återhämtning men också kursen och det andra arbetsprovet för JD (mer om det senare i inlägget), så jag har inte kunnat kolla om jag hade rätt eller ej.
När vi lärde oss JavaScript på Newton så skrapade vi bara lite på ytan, så den större kompetensen om programmering kommer från mina kunskaper i C#. Nu är det ju så att olika programmeringsspråk har ju samma typ och tänk oavsett vilket språk det är, men med tanke på hur lite stöd och hjälp jag fick på den utbildningen, så har jag då inte lärt mig allt. Sen har jag pratat med klasskompisar som själva sagt att “djupare” och mer avancerad programmering var inget som ingick i utbildningen. Det vi gjorde var ju i princip grupparbete till tusen och sjuttioelva olika desktop appar. De som var bäst på programmering gjorde mest, och de som kunde minst fick inte mycket hjälp att bli bättre. Åtminstone var det så för mig, men som sagt. Fokus på det ska inte ligga i det här inlägget.
Med tanke på då hur lite jag “kunde” om JavaScript, algoritm-tänk och matematik så är jag riktigt, riktigt stolt över hur bra det gick. Arbetsgivaren hade då sagt att om jag inte klarade av en uppgift, så skulle jag lämna förslag på hur jag hade löst det, vilket jag gjorde. Därför anser jag själv att 75-80% av provet klarade jag. Vi får se om arbetsgivaren håller med. Gillar dem vad dem ser så pass mycket att jag går vidare till nästa steg, är jobbet i princip fixat, för då är det massa förberedande intervjuer med olika teams, HR etc. Och sen är det bara att börja jobba. Om det nu går så pass bra d.v.s. Jag hoppas verkligen på det. Som vanligt gillar dem min personlighet jättemycket, och arbetsgivaren sa själv att de hellre anställer efter personlighet än ren kompetens, även om en grundlig kompetens självklart ska finnas. Jag hoppas de ser den hos mig.
“Hire for attitude, train for skills”
Varje bra arbetsgivares grundliga inställning säger detta angående nyexaminerade och juniorer.
Sen sökte jag då ett till jobb i Danmark, där vi kan kalla arbetsgivaren för “JD”. Jag fick ett arbetsprov direkt och de som gör bäst ifrån sig får en intervju. Lite udda upplägg, men återigen är det kul att koda på daglig basis. Uppgiften är rätt rolig, för nu får jag äntligen lite möjlighet att pilla mer med HTML och CSS, vilket jag inte gjort på länge. Den är så klart väldigt komplicerad, så vi får se hur mycket jag hinner färdigt, men jag är bara glad för att sitta och koda hela dagarna med ett syfte och en deadline.
Mera bostadsprat då… varför inte liksom?
Ja, nu när arbetsproven är ur vägen (i inlägget åtminstone) så kan jag gå in på mitt vanliga tjat om bostäder. Jag har kommit fram till en viktig sak, som beror på flera saker. Jag kan beta igenom dem tydligt såsom jag brukar göra.
Det här med att bo själv…
Ja, jag har ett ofantligt sug över att bo själv igen. Jag saknar det, men å andra sidan om jag kommer snart bo själv igen så vill jag inte att det blir som sist. D.v.s. att jag bara har ångest när jag är i lägenheten. Att jag är rastlös. Att Majken är asjobbig och jag inte kan sova samt att mina planer på att äta hälsosamt för en gångs skull bara håller i nån vecka och sen ger jag upp igen. Nej. Det måste liksom ske på rätt sätt.
Det var ju en av anledningarna till varför jag flyttade tillbaka hit. För att få hjälp med Majken och mig själv. Mogna och få in bättre vanor som jag kan hålla i sen när jag bor själv igen. Att gå “all in” utan att gå hela vägen liksom. Ha lite sunt förnuft. Det går jättebra här, men risken är stor om jag flyttar ut för snabbt igen att jag lär genomgå samma skit. Därför behöver det här ske på rätt sätt om det blir av. Och framförallt innebär det att jag inte ska umgås med Henrik konstant. Hälsomässigt så är det ingen bra kombination, men det är klart vi kommer umgås – ofta. Och dessutom kan jag inte starta att äta bättre 3 gånger per dag om jag ständigt blir lockad av att äta onyttigt. Jag har planer jag vill testa och sätta i verket och det går inte om jag inte bor själv och är mest för mig själv. Jag måste åtminstone försöka. Och hittills har jag aldrig gjort det, vilket jag är trött på.
Pandemin och skenande bostadspriser.
På alla ställen där jag vill köpa lägenhet av BoKlok i framtiden så har priserna skenat nått så otroligt mycket. Flera hundratusen över vad jag tycker är rimligt. Även där det tidigare varit rimliga priser. Det gör också att möjligheten att köpa något i år, 2022 blir väldigt svåra, även om jag faktiskt får jobb inom kort. Detta för att jag inte hinner spara ihop vad jag anser att jag behöver på bara nått år. Jag hade behövt minst 2 år till innan jag har råd att flytta, men å andra sidan vill jag inte bo kvar hos Henrik i 2-3 år till eller vad som nu hade krävts. Nej. Även om jag stormtrivs med Henrik så är suget att bo själv för högt, så jag tänker inte göra det om jag inte är “tvingad” till det. Med tvingad så syftar jag på att jag har inget emot att bo kvar här så länge som krävs, för jag har inget annat val så länge jag inte har en tillräckligt hög inkomst för att bo någon annanstans. Och jag hade säkert mått bättre om jag hade haft en inkomst och känt att pengar inte längre är ett problem. Men jag vill ändå bo själv så snart jag kan. Nu när Henrik återigen är på kontoret så får jag mer egentid och det är underbart, men att bo själv och bestämma ännu mer över min tid är något jag längtar efter.
Dessa skenande bostadspriser har fått mig då att inse att om inte något mirakel händer, d.v.s. att jag får jobb snart och gärna ett högt betalande sådant i Danmark så är jag rätt så körd. Jag vägrar liksom gå in med 15% kontantinsats, bara för att det är normen. Det är så onödigt, men jag kanske blir tvingad till det, men så desperat är jag nog inte. Och det är här poängen med mitt inlägg kommer in.
Varför är jag helt plötslig villig att flytta en extra gång?
Hyreslägenheter idag är jättedyra. Båda äldre som nybyggda. Priserna har stigit nått så fruktansvärt på senare år. Jag har haft lite koll på hyreslägenheter, då jag tycker det är viktigt och det verkar finnas fyra alternativ:
- Nybyggd tvåa i mindre storlek, runt 40 kvm – minst 7500 kr per månad.
- Nybyggd tvåa, runt 50 kvm – minst 8500 kr per månad
- Nybyggd trea, runt 70 kvm – minst 10500 kr
- Äldre tvåa 45 – 65 kvm – minst 5000, men oftast minst 6500
Observera att skillnaden mellan gammalt och nytt är typ minimal. Skillnaden är bo “billigt” betyder sunk och omodernt i de flesta fall. Jag måste liksom ha diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare om jag ska ens kunna tänka tanken på att bo någon annanstans i ett bra tag. Flera år till i värsta fall. Annars är det svindyrt men modernt. Vill man bo billigt och någorlunda bra, ja då får man flytta typ till Marieholm, utanför Eslöv. Det är bara en exempelort. Det finns flera exempel, på hålor utanför mindre städer. Eller orter där det bara finns regionbussar men inte pågatåg, eller Öresundståg. Därifrån kan man inte pendla bekvämt över bron. Räkna med strul 3 dagar i veckan och inställda tåg. Å andra sidan kan man bo större och billigare, men inte lönt om man inte jobbar i närheten eller hemifrån.
Vill man bo “billigt” i Malmö, så får man bo i ett sunkigt område, 7 trappor utan moderna bekvämligheter, balkong och i en betongskog. Inget som lockar mig. Och hyran kan ändå vara jättehög. Nej tack.
Nybyggt då? Ja, svindyrt. Det känner vi ju till. 8500 för 50-ish kvadrat är dyrt. Likaså är över 10k för en trea. Eller en fyra som lätt kan kosta över 12k i månaden. Dock byggs det på bra ställen i Malmö som har bra pendlingsläge, nära bron och det är lätt att ta sig till andra ställen i Skåne om man vill det. Men det är dyrt. Å andra sidan då om man tjänar danska pengar så har man råd. Utan problem. Det är ändå höga utgifter, löjligt höga med tanke på att busskortet över bron kostar typ 2500 kr i månaden. Då får man iofs hela Skåne på köpet eller åtminstone hela Malmö, men vem vill betala för det när man typ bara vill vara hemma eller är på jobbet? Jag är inte inne i stan ens en gång i månaden i snitt, så känns lite trist att man får betala extra när man inte nyttjar det. Men å andra sidan så får man oftast hela resan avdragen på skatten sen, så det är ändå lite gratis, men jag har ingen aning om hur man ska tänka där. Om du vet, kommentera!
Men jaja. Såsom läget är, eftersom allt är så himla oroligt just nu så har jag tänkt lite. Om jag får jobb – och bara en tillräckligt bra lön i Danmark – aldrig annars, så tänker jag satsa på att flytta till en dyrare, men fräschare, modernare lägenhet som är nybyggd. Orsaken är simpel. Ja, det är dyrt, men å andra sidan känner jag så att om jag måste vänta typ 2-3 år till eller kanske mer på att köpa lägenhet, då vill jag bo bra så att jag trivs med mig själv och mitt val under de åren.
Jag vill inte vara inneboende hos mitt ex när jag är 42 eller så och hyra ett rum. Nej. Det är lite smått absurt även nu, även om jag är grymt tacksam för att det blev så. Det kunde ha blivit så mycket värre. Jag bor hellre hos Henrik i ett av hans rum, än går på soc och låter dem kolla minsta lilla krona jag spenderar. Men jag tänker inte göra det tills jag blir pensionär, liksom. Det vill ingen av oss.
Även om det är trevligt, vi funkar ju jättebra som rumskompisar så vill jag fanimej ha ett eget liv, mina egna rutiner och min egna bostad. Det hade varit annat om jag var 20 år yngre. Men nu är jag inte det. Jag fyller liksom 40 i år. Nån måtta får det liksom vara. Men jag älskar Henrik, och jag har noll klagomål egentligen på att bo här, hyra ett rum av honom etc. Men jag har egna drömmar, önskemål och min hälsa blir inte bättre av att bo här. Tyvärr. Sen har det hänt lite småsaker på sistone som gör att jag typ vill bort från allt, men det är inget som gäller Henrik eller vår relation.
Har jag fått ett välbetalt jobb i Danmark, så kan jag bo bra, bo själv, och samtidigt har råd att leva mitt liv som jag vill och spara undan till saker och kontantinsats utan att jag hade märkt det i plånboken. Då tycker jag att min bostad hade kunnat få kosta lite. För jag vägrar flytta härifrån för ett sunkigt läge, till ett osäkert område om jag inte behöver det. Dessutom tänker jag att om jag flyttar till eget boende som jag har råd med, så är det för att jag har jobb och då innebär ju det också att jag pratar kod främst med mina kollegor, istället för att fråga Henrik. Det kan ju också innebära av sig självt att vi umgås mindre.
Som sagt. Jag klagar inte på att umgås med Henrik, men vi måste ses mer sällan i fortsättningen om jag ska ha orken och styrkan att få ordning på min hälsa igen och den måste snart få fokus känner jag. Men självklart vill jag bo tillräckligt nära Henrik så vi kan fortsätta dela på en bil etc. Det hade varit trevligt. Bilen vi har nu har vi ju i nått år till eller så, men vi får se vad som händer efter det. Och jag har inget emot att bo nära Henrik överlag. Jag hade ju exempelvis kunnat bo i samma område som honom, om det inte vore för de extremt små badrum som finns här. De badrummen är fyllda med problem!
Får jag jobb i Sverige, eller jag får anställning på ett ställe där jag jobbar hemifrån typ jämt, ja då kan jag lätt flytta till Marieholm eller så och bo i en marklägenhet där i flera år för 6000 kr i månaden och säkert trivas bra. Men får jag råd och om jag får möjligheten – ja, då är det mitt absolut bästa alternativ som jag tänker ta och även om det då kostar lite mer, så är det värt det. I det långa loppet. Då kanske jag kan slippa stressen över det här med att köpa lägenhet, och ändå bo bra och trivas med mig själv. Sen när jag är redo, så blir det kanske det där radhuset jag vill ha, för då har jag spenderat flera år med att spara fint till en hög och bra kontantinsats?
Man kan ju alltid hoppas. Men jobb behövs först, och gärna då ett bra jobb i Danmark.
