Jag har på sistone delat med mig av blogginlägg som handlat om andra grandisar på nätet, och som jag mött som gått bort. I min mening så är det alltid för tidigt, oavsett när det än har skett, och om de har levt ett långt och härligt liv. Rasen Grand Danois är ju kända för att inte leva så länge, men Bree blev 9 år. Honey blev 10. Nitte, som delade min säng under min praktik hos kennel grandison våren 1999 blev 11 år. Doris däremot blev bara dryga 5 år gammal och likaså blev Hubba, som är en av Bree’s bebisar.

Det är så oerhört tråkigt att få dessa nyheter, särskilt när man antingen aldrig träffat hunden mer än en gång, så desto mer tråkigt måste det vara för ägarna som spenderat hela hundens liv tillsammans.

Därför så vill jag också med den här bloggen göra ett så kallat “statement”. Jag vill göra mitt absolut bästa för att Anton ska leva så länge som möjligt och vara så frisk som möjligt. Han ska inte vara ytterligare en GD som “bara blir 6-7 år” som man har hört i så många år om rasen.

Mycket av orsakerna till varför en Grand Danois inte blir särskilt gammal har i min mening (inte nödvändigtvis den sanna) en grund i dessa saker:

1. Fel i uppfödningen; alltså hundar med bl. a cancer, hjärtsjukdomar (DCM), höftfel etc avlas vidare utan att de som avlar tänker på konsekvenserna av det. DCM går dock inte att hitta förrän hunden är äldre, men jag minns inte vilken ålder det är möjligt. Kommentera gärna om du vet hur det funkar.
2. Fel i balansen mellan mat och motion; För stora mängder torrfoder med bas av spannmål istället för kött, och för mycket motion. En GD vad jag vet behöver inte motioneras som en amstaff eller schäfer – även om de behöver motion som alla hundar. Däremot kan de mycket reglera sitt behov själva av att vara lösa på bakgården (om man bor i hus, exempelvis) eller i en hundpark. En daglig promenad på ca 20 minuter kan också räcka. Alltså 3-4 timmars motion per dag – bara för att det är en stor hund är en komplett myt! Men det borde de flesta veta vid det här laget.
3. Torrfoder istället för Rått kött; Jag har i flera år läst på om BARF, och funnit att hundar i allmänhet mår skitbra av att äta den mat som de är byggda för att äta. Hundar är köttätare, och ska äta det i en så naturell form som möjligt. Möjligtvis kan man lägga till lite grönsaker och mejeriprodukter för att fylla ut, men större delen av maten skall vara rå – om man alltså kör med Barf. Det är mitt mål med Anton, då jag än så länge aldrig har hört talats om att en hund mått dåligt på BARF. Positiva resultat är exempelvis ingen hunddoft, inte ens när hunden är blöt, ingen dålig andedräkt eller problem med tänder, mer energi och mindre lust att “förstöra hemmet” då tugga på ett köttigt ben i flera timmar stimulerar mycket mer än vad torrfoder med mycket kolhydrater gör för en hunds hjärna. Hundar bajsar också mycket mindre. Istället för att man behöver ICA kassar till en GD, så kan det räcka med en pyttepåse, där bajset inte ens luktar om man råutfodrar.

Alla dessa grejer jag har nämnt ovan är mina egna åsikter (of course), och det är fakta jag har hittat av diverse google sökningar samt folks berättelser av barf. Att Barfa en GD sägs vara korkat, eftersom de är så känsliga och det kan jag hålla med om – men om man gör sina hemläxor och läser på, samt kör med lite sunt förnuft så tror jag det kan gå väldigt bra.

Det finns så klart torrfoder som är bättre än andra, och jag vet argumentet att “mina hundar mår jättebra på XXX foder”. Jag förstår det totalt. Om man däremot tycker att stinkande andedräkt, jättehögar med bajs och frekventa besök till veterinären samt en hund som inte går att träna är en hund som mår bra, så visst.  Jag vill inte låta elak, men mycket av min efterforskning om hundars hälsa bottnar i vad de får för mat – precis som det är för oss människor. Vi är inte heller gjorda för att stoppa i oss massa skit som ger oss cancer och fetma. Vad som är lösningen för oss vet jag dock inte, men den här bloggen handlar inte om människor. Den handlar om Grand Danois.

Jag menar heller inte att “hänga ut” uppfödare och anklaga någon för fel uppfödning. Det här är saker som man hittar senare, då man trott att hundarna varit friska, men så visar det sig senare att så är inte fallet, men ofta så dör Grand Danois i magomvridning, vilket inte nödvändigtvis är någons fel, men att balansera mat och motion samt råutfodra minskar risken för dödlighet avsevärt, oavsett vilka komplikationer och sjukdomar som kan hända den här rasen.

Jag kommer skriva mer utförligt om Barf i fortsättningen och säkerligen upprepa en del av det jag har skrivit, men detta är en försmak av vad som kommer senare. Då kommer jag ha länkar till mina påståenden etc. Jag hoppas i alla fall att detta har bidragit till en nyfikenhet hos dig som undrar om dessa saker jag har skrivit om i det här inlägget.