Det här är en diskussion som kan vara otroligt känslig, så jag ber mina läsare från början att hålla god ton i kommentarsfältet, även om allas åsikter respekteras. Vi ska prata avel. Från början kan jag säga att jag är ingen avels-expert. Jag vet ingenting om hur man avlar på djur för att få fram friska och hälsosamma sådana som lever länge utan sjukdomar. Men jag har åsikter kring det hela.

Det är samma skit oavsett hundras, faktiskt…

Ja, lite så är det. Oavsett hundras så finns det många exempel på uppfödare där man inte avlar så noggrant som man kanske borde. Pratar man Grand Danois så finns det tyvärr många exempel även här, men jag kommer inte nämna några uppfödare vid namn i det här inlägget! Det är ingen bra idé.

Dessutom vet jag att det finns många uppfödare av Grand Danois i Sverige som gör sitt bästa för att avla fram friska, hälsosamma hundar med gott temperament, där de försöker få ner sjukdomar såsom DCM, cancer, magomvridning och höftledsproblem, samtidigt som de ökar livslängden på den här härliga rasen. Länkarna däremot kommer delvis från en uppfödare här i Sverige som kämpar oerhört hårt för att friska upp rasen och hon själv har bra koll på forskningen om rasens livslängd och hälsa.

Vad säger forskningen?

Ja, det lilla jag har hört (eftersom jag återigen inte är en uppfödare, eller expert på hundavel) så finns det en hel del saker man kan göra för att öka livslängden på Grand Danois och minska sjukdomar. Dessa är bland annat:

• Inte avla på för unga hundar, utan ta äldre hanar framförallt som kanske redan är 8-9 år eller äldre.
• En tik ska heller inte vara för ung (yngre än 24 månader) innan första kullen.
• Kolla upp linjerna bakom hanen och tiken mycket noga och välja linjer där man kan träffa eller få information om föräldrar, farföräldrar och även äldre generationer. Ju fler hundar som levt över 10-12 år utan sjukdomar och problem, desto bättre.
• Undvika att avla på den så kallade ”hypertypen”, alltså Grand Danois som ser mer ut som tunga neopolitanska mastiffer med mycket läpp, hängande ögon och mycket extra skinn. Bild på exempel kan ni se nedanför senare i inlägget.
• Undvika att avla på hundar som redan haft cancer, magomvridning, DCM och andra hjärtproblem samt höftledsproblem.
• Scanna sina linjer efter DCM och inte avla om det visar sig att genen finns.
• Undvika inavel
• Undvika att avla på hanar och tikar som använts ofta. Det är alltså bättre att använda mer okända hanar för att diversifiera spridningen och generna för att öka chansen att få hälsosammare hundar.

Informationen här är inte bekräftad, men det finns forskning som visar på att det är så här man kan göra. Vill du läsa lite mer om hälsan och forskning som gjorts på Grand Danois kan du läsa mer här.

Kan du se skillnad på en välavlad Grand Danois och hypertypen?

Det är svårt att tro att bägge hundar på bilden är av samma ras. Den till vänster, en harlekin har väldigt lite läpp, klara ögon som är mandelformade och smal kropp. Den till höger ser mer ut som en St. Bernard. Mycket läpp, hängande ögon, mycket skinn, inte så hög (hypertypen är generellt väldigt låga i mankhöjd) och har förmodligen massa andra olika problem. Vissa brukar säga att det är amerikansk standard vs europerisk, men det stämmer inte det heller.

Som ni kan se på bilden är det inte särskilt stor skillnad på de olika länderna. På bilden ser vi tre harlekins, från Tyskland, Frankrike och USA/Kanada. Den från Kanada är smalare i ansiktet och har nästan ingen läpp. Den från Frankrike har lite mer tydlig läpp, men annars väldigt nära ras-standarden. Den från Tyskland har också väldigt lite läpp men är mer muskulös i kroppen.

Det är ungefär så här en Grand Danois ska se ut, som enligt bilden. Jag tänker iofs inte rabbla igenom hela rasstandarden för GD här, för er som använder skärmläsare, men googlar man på rasen kan man hitta beskrivning på hur både hanar och tikar ska se ut enligt europeiska och amerikanska standarden. Eller så kan du läsa den svenska här och den amerikanska här. Bägge länkarna är i pdf format.

Det enda jag personligen skiljer ”ordentligt” mellan de olika två standarder som vi kommit på är att amerikanska och kanadensiska Grand Danois är avlade mer för temperament och nyfikenhet eller vad man ska säga. De är mer ”outgouing” och inte så rädda av sig eller reserverade. I den svenska standarden står det att en GD kan vara lite reserverad mot främlingar, men det gäller alltså inte i USA eller Kanada. I de två standarder på andra sidan, så uppmuntras även höjd på GD och inte så jättemycket här i Europa. Det är dock inga massiva skillnader så.

I Sverige är det ”bra” om en hane är under 90 cm hög och en tik max 84 cm hög. I USA vill de hellre se en minimumlängd på 81 cm för hanar och 76 för tikar. Där är det alltså inte ovanligt att hanarna lätt kan bli över 90 cm i manken, även om rasstandarden säger så lågt som 81 cm för hanar exempelvis. Huruvida mankhöjden påverkar hälsan och livslängden på en Grand Danois vet jag inte, men jag gissar att höjden på en GD är rasens minsta problem gällande hälsan och livslängden.

Likaså kan jag tillägga att bara för att en Grand Danois ser ren och välavlad ut så behöver inte det betyda att man får en hund som lever för evigt. Jag följer en del konton på Instagram och det finns några hundägare till Grand Danois som har riktigt, riktigt snygga grandisar enligt mig, men där hundarna plötsligt avlidit före 7 års ålder. Oftast är cancer anledningen, något som är så vanligt bland hundar idag, oavsett ras. Där tror jag dock maten, mängden motion har större betydelse.

Min alldeles egna oseriösa och oprövade teori är att kombinerar man bra avel, med bra kost och rätt mängd motion och stimulans, då borde det nästan vara garanterat att man får en frisk Grand Danois som lätt lever och blir 12 år gammal utan konstigheter. Vad som är bra kost lämnar jag över till dig som är läsare, för du vet säkert det bättre än mig. Jag vet också att många uppfödare i Sverige säger att gör man detta så ska en Grand Danois normalt kunna bli 9 – 10 år gammal, och det är ju bra det också. Livslängden på Grand Danois idag är globalt sett ungefär 7, och det är löjligt lågt. Många uppfödare försöker alltså vända på den trenden.

Bara för några veckor sen kom det ut en ny forskningsrapport kring livslängden på Grand Danois som bland annat nämner det jag skrivit tidigare men också andra detaljer som är viktiga att veta.

Men jag kan ha rätt, och jag kan ha fel. Vill du läsa mer om vad jag skrivit tidigare om hur man ökar livslängden på en Grand Danois, finns ett inlägg här om det.

Har du några egna teorier kring det här? Jag vill gärna veta dem, så lämna en kommentar och berätta!