På årets höstresa fick jag gosa med Gandalf igen!

Det går inte att beskriva hur jävla förälskad jag är i hundrasen Grand Danois. Det är nästan galet. Och värre blir det när man får möjligheten att upptäcka de fantastiska egenskaperna hos rasen. Egentligen känner jag lite så här; Googlar man på rasen “Grand Danois” så borde en bild på Gandalf dyka upp (Grandisons If and Buts). Eller om man egentligen googlar på mig själv och undrar varför i hela friden jag vill ha en “kalv” i soffan och sängen, så borde en bild på Gandalf och mig dyka upp.

Gandalf är nämligen den ultimata anledningen i dagsläget (eftersom han fortfarande lever, de gör inte den första grandisen jag träffade, exempelvis) till varför jag bara måste ha en Grand Danois. Gandalf är supercool i alla lägen, lugn, snäll, lydig och älskar mest av allt att umgås med människor som vill gosa med honom. Snacka om gosegris! Jag fick träffa honom i Torsdags när jag åkte hem till Ann-Louise och Pär som har Grandisons kennel utanför Stockholm. De har i nuvarande läget 5 hundar, Gandalf, Stella, “barnen” eller “bebisarna” Åse och Eastman som är från K-kullen (födda hösten 2014) som jag då träffade för två år sen när de var ca 4-5 veckor gamla. Och så har de Gibson. Han är en importerad hane Från Nordic Giants och han är svart. Jag trodde först han var mantel, men hans vita går inte runt hela halsen så han räknas som svart. Han är också helt underbar men vild och busig. Jag har en del blåmärken efter mitt besök, men det är det väl värt. Han ville ju bara gosa och hälsa men det tog ett tag innan han lugnade ner sig och jag kunde gosa ordentligt med honom.

Med Gandalf så är det enkelt. Han vill bara gosa. När jag kom och hälsade på var det knäpptyst tills jag knackade på dörren och gick in. Alla utom Gandalf skällde tror jag, men sen när han såg mig så skällde han med. Han triggades mest bara av Gibson för han fick släppas ut i trädgården för att lugna ner stämningen lite och då blev Gandalf superlugn och vi stod och kramades i flera minuter. Det var superhärligt!

Jag stannade i två timmar och pratade hund med Ann-Louise samtidigt som jag gosade och pussade frenetiskt på Gandalf. Gibson ville också vara med och klättrade över mig flera gånger om och slabbade ner mig med blötsnö och annat. Jag var mer svart än vit när jag kom hem, men åh vad lycklig jag var!

Flera gånger när vi satt i soffan och gosade så lät det lite som om han morrade men det var mer ett ljud man själv släpper när man njuter så mycket. Ungefär en gång i minuten tog han upp sitt stora, fina, vackra huvud mot mig och sträckte sig så nära han bara kunde så jag kunde pussa han mellan ögonen, på pannan, på kinderna – ja överallt! Och han bara njöt och jag njöt nog ännu mer tror jag. Jag ville bara ta med mig han hem. Det säger iofs alla som träffar Gandalf. Det går inte att undvika att bli förälskad i Gandalf – den saken är klar!

När det var väl dags att fara hemåt så kom mamma och hämtade mig. Hon hade också skjutsat dit mig för enkelhetens skull på grund av vädret. Jag fick tillåtelse att ta med mig Gandalf ut i trädgården så mamma fick se han också. Han gick så försiktigt efter mig och kollade så jag inte skulle göra mig illa och ramla. Det kan iofs också bero på att han själv en gång har ramlat och gjort illa ryggen, men det kändes som om att det var främst mig han brydde sig om. Han märkte nog att jag hade lite svårt att gå när det var lite halt och jag var osäker på den mörka trädgården med alla blöta höstlöv (och totalt ovetande om var eventuella bajshögar fanns). Vi gick i alla fall ända fram till grinden, jag sa hejdå och sen åkte vi hemåt. Gandalf såg så ledsen ut, precis som han gjorde förra gången vi träffades.

Och nu sitter jag här och bara längtar och går galen. Dels efter Grand Danois, dels efter Gandalf och dels efter den dagen då allt blir bekräftat för min egen del att jag får min Anton. Snart nog behöver inte innebära ytterligare 20 års väntan, men nästa år har jag väntat så länge och det hade varit kul med en GD i 35 års present. Tycker inte ni också det?