Jag heter Anna-Maria, och jag har velat ha Grand Danois ungefär sen 1997. Det hela började med att jag såg en film – ”The ugly dachshund” eller ”vilket hundliv” på svenska. Jag blev nyfiken på den stora hunden som trots alla bekymmer, så var han så otroligt vacker och stor. Jag visste nästan inget om rasen då, och hade aldrig sett en i verkligheten, men efter det så började jag läsa lite mer om rasen, och sen började min resa.

Sommaren 1998 åkte jag med min familj till USA på semester i Alaska. Till min stora förvåning så hade grannen mitt emot en Grand Danois, som jag fick träffa – och då blev jag totalfrälst och jag har inte kunnat släppa tanken om att ha en egen Grand Danois sen dess.

Många långa år har gått, och jag har baserat hela mitt livsmål på att ha en egen GD, men det har inte gått så bra. Antingen så har jag inte haft råd, eller så har jag inte haft möjlighet pga andra orsaker. Oftast har det berott på en stor brist på pengar.

Allt eftersom tiden har gått, så har jag lärt mig av mina tidigare misstag, och bestämt att Anton är värd att vänta på – tills att jag har precis allt i ordning som behövs för att ha hund.

Jag behöver ett jobb som dels ger mig en tillräckligt hög lön, så jag har råd att ha Grand Danois, men det skall också vara ett arbete som är tillåtande för ett liv med hund. Alltså måste jag skaffa mig ett fast jobb först, spara undan tillräckligt med pengar och veta hur mitt liv samt min ekonomi ser ut – innan jag köper honom.

Kenneln är redan utvald sen många år tillbaka, men jag tänker hålla det hemligt officiellt tills att jag har betalt handpenningen åtminstone. Enligt mig så kan jag i alla fall säga att kenneln har Sveriges snyggaste Grand Danois hundar idag.

Jag har också spenderat de senaste 15 åren med att utforska rasen mycket noggrant. Jag har varit kennelflicka på två kennlar i Sverige, och jag har träffat tillräckligt många olika grandisar för att veta att det är rasen för mig.

Nu hoppas jag bara på att turen står på min sida och att jag äntligen får möjligheten att skaffa mig en alldeles egen ”liten” Anton…

Hänger du med?