En Grand Danois för mig är den ultimata hundrasen. Jag tycker det av flera anledningar. Främst gillar jag dem för deras psyke. Jag vill ha en hund som inte kräver särskilt mycket när det gäller motion, pälsvård eller annat. Jag lider nämligen av fibromyalgi, vilket försvårar mitt liv väldigt mycket ibland, och då kan det vara extremt jobbigt att ha en hund som kräver oerhört mycket av en.

En Grand Danois kan klara sig fint med några promenader, de är lätta att träna och deras mankhöjd och storlek är faktiskt en gigantisk bonus i mitt fall. Ibland har jag svårt att röra mig, ta mig upp ur soffan eller böja mig ner för att plocka upp något från golvet. Då är det väldigt bekvämt att ha en hund där jag inte behöver oroa mig för såna saker, och jag kan klappa, mata etc utan att min kropp störs av det.

Jag är också en riktig soffpotatis – precis som Grand Danois, och det finns inget mysigare än att ha en stor GD i knät när man sitter o tittar på TV i soffan om dagarna och kvällarna.

En Grand Danois är alltså en stor hundras, och en av de absolut största raserna som finns. Irländska varghundar är enligt rasstandard högre i mankhöjd än en GD, men det är inte ovanligt att man idag kan se mycket höga grandisar också. De flesta hanhundar jag har mött eller sett sen jag blev frälst i rasen har varit runt 95 cm i mankhöjd, och jag tror aldrig jag har träffat en fullvuxen tik som varit under 80-85 cm i mankhöjd.

Många säger att pga deras storlek så kräver det mer av deras kroppar för att ”orka med”, men min personliga åsikt är att det handlar mer om balansen mellan mat och motion samt gener som avgör hur gammal och frisk en GD blir. Jag är inte (än så länge) så pass insatt i hur det ligger till med att högre mankhöjd skulle vara farligt för rasen, så jag väljer att inte uttala mig så mycket om det, men jag står ändå fast vid att rätt mat och rätt mängd motion samt bra, hälsosamma gener är det som är det viktiga för att en GD ska bli äldre än bara 6-7 år som varit fallet i många år.

Sidan uppdateras mer lite senare.