Att jobba förebyggande är jätteviktigt!
Dagens fråga lämpar sig väl att svara på eftersom jag har erfarenhet av busiga husdjur. Dock måste jag direkt säga att nu i efterhand så är det ju så att det är aldrig djurets fel, utan människan. Jag har gjort misstag med mina husdjur som jag ångrar djupt och som jag har lärt mig från. Förhoppningsvis innebär det att när jag äntligen har min Grand Danois att jag kan jobba förebyggande istället för att ta till för hårda tag eller göra andra misstag som bara biter mig i röven senare.
Så länge man gör rätt, får man bra husdjur…
Ja, det är väl egentligen svaret på allt. Har man en orm som husdjur så är det väl bra att se till att ormen inte smiter, inte svälter etc. Likaså är det väl med hundar och katter. Jobbar man förebyggande och håller på “rutinerna” så borde inget dumt hända. Med Majken kunde jag ha gjort så mycket annorlunda…
Åh, vad jag hade velat ändra på mitt beslut att skaffa katt!
Ja, faktiskt. Jag både ångrar mitt köp av Majken, samtidigt som jag inte gör det. Idag hade jag inte kunnat tänka mig vara utan henne så klart, men jag skulle ha gjort smartare val när jag väl skaffade katt. Jag har ju en Ragdoll som i höst 2023 blir 4 år gammal. Jag köpte henne när jag blev singel och flyttade ut i en egen lägenhet på 30 kvadrat och bodde där tills det inte funkade längre. Det var lite jobbigt att bo med en kattunge på 30 kvadrat, men jag lärde mig av min läxa och därför bor jag nu med en rumskompis sen 2,5 år tillbaka eller så. Han hjälper mig ta hand om henne så jag blir mer redo tills det är dags för mig att bo själv igen – när nu det lär bli? Jag behöver jobb först, ett fast sådant och sen hitta en lämplig bostad som funkar för Grand Danois. Gärna en bostad som innebär att jag kan bo där länge utan att känna behov att flytta till nått större/bättre. Men vi får se. Vill du veta mer om det så finns det alldeles för många inlägg om mina framtidsplaner. Men nu återgår vi till vad jag skulle ha gjort innan jag skaffade min katt Majken.
För det första skulle jag inte ha tagit ett förhastat beslut när det gäller uppfödare. Jag skulle ha gjort ännu mer research. Inte för att jag klagar på uppfödaren egentligen, jag skulle bara ha valt någon annan. Det jag gillade med uppfödaren var att hon var den första som inte tvingade mig att köpa två. Jag ansåg då att jag inte hade råd, men i efterhand skulle jag ha köpt två, för det hade underlättat nått så fruktansvärt. Och jag hade förmodligen sparat hur mycket pengar och huvudvärk som helst! Majken mår skit utan en lekkompis och jag själv är jättedålig på att leka med henne. Som tur var är Henrik bra på det så de är lekkompisar.
Med mig vill hon mest bli jagad ungefär, eller gosa, så hon vet vad som gäller ungefär när jag är ensam hemma med henne. Jag blir dock sakta bättre på att leka med henne, men det går i perioder. Jag gillar att jaga henne så klart, men ibland vill hon ju jaga och leka med andra saker. När jag väl bor själv igen så har jag inget annat val än att börja leka med henne och det vet jag. När det händer ska jag se till att jag gör det också, det lovar jag! Jag kommer liksom inte ha så mycket annat val heller så 😂.
Det andra jag gillade med uppfödaren var att hon gav kattungarna färskfoder, för det ville jag också göra. Problemet är ju att Majken slutade gilla sitt foder hon gick på i början, Mush i den gula påsen och jag var korkad nog att inte ge henne “bra i magen” vitaminer när jag bytte påse. Hon började ju kräkas flera gånger i veckan när hon åt både den rosa påsen och den vita, men det berodde nog mest på att vi inte borstade henne dagligen då. Hon har så otroligt mycket problem med sin känsliga mage att idag får hon bara torrfoder tyvärr och jag hatar att ge det till henne. Vi testade att köpa en vit påse Mush till henne för några månader sen. Då fick hon en halv bulle. Tre timmar senare eller så spydde hon igen, men vi vet fortfarande inte varför. Grejen var den också att vi återigen inte hade borstat henne så mycket på ett par dagar och allt pekar mer och mer på att det är brist på borstning, eller hennes långa päls som är boven i dramat. På instagram bilden nedan kan ni se en av alla bilder den sommaren jag bara gav Majken mush och hon mådde så bra, förutom kräkningar. Det var många bilder på henne med tassarna i luften, och det var så härligt att se.
Majken har också problem med sura uppstötningar, hon gnisslar tänder och skiter ner sig om hon äter nått magen inte gillar. Det gäller även om vi ger henne något och skitsakta bygger upp det, för kommer man till en viss mängd av nått hon inte gillar så är det bajsig rumpa och bruna golv att tvätta liksom… För att råda bot på detta försöker vi borsta henne faktiskt minst en gång om dagen.
Hon har fått en sån där gräsplanta med kattgräs. Vi kallar den för “blomma” fast det är gräs, men det hjälper inte mot hennes tandgnissling. Kanske mot hårbollar, men vi vet inte. Hon älskar den i alla fall. Vi (jag och rumskompisen) har lagt otroliga mängder pengar på veterinären att man ibland undrar om man kommer ha katten kvar i liv innan året är slut.
Nu är det mesta “stabiliserat”, men det verkar ju då att det hänger på att vi ska leka mycket med henne, borsta henne dagligen och inte ge henne blötmat eller annat godis som innehåller saker hon inte tål. Vad hon inte tål vet vi inte, men fodret hon äter nu – Pure Natural Sensitive funkar. Sen får hon lite smör när vi äter frukost de flesta dagar. Men hon gnisslar ändå tänder som en tok och spyr ofta när hon inte blir borstad så det är massa jobb med henne, tyvärr. Vi kommer i alla fall fortsätta som vi gör tillsvidare, men jag drömmer fortfarande om att ge henne färskfoder när jag bor själv igen, för hon mådde riktigt, riktigt bra på det innan, förutom kräkningarna då. Hon var väldigt lugn och harmonisk med minns jag. Nu vet vi ju också mer om henne så nu kan vi också jobba mer förebyggande. Jag försöker också lära henne att sluta bitas, då hon biter våra händer utan anledning, men det handlar också om att lyssna och se varandras signaler. Det funkar i alla fall bra, och det är fantastiskt utan att man ska behöva bli arg eller göra andra dumma saker som man annars bara ångrar. Det blir ju lätt så när man inte vet hur man ska uppfostra en katt rätt. Tro mig, positiv förstärkning är sättet att träna djur på, även om det kan ta lite mer tid. Det sparar tid i längden och man slipper huvudvärk och göra saker man ångrar. Nu när jag bara kör med det på Majken så har allt blivit lättare!
Med Anton hoppas jag allt blir annorlunda.
När jag väl kommer till den punkten i livet då jag har ordnat mig ett fast jobb med bra lön, en bostad som funkar med GD och vovven är här, ja då hoppas jag att jag är så förberedd, så inlärd etc att allt kommer flyta på bra.
Jag ska liksom jobba förebyggande med honom från dag ett. Även innan han bor hos mig så kommer allt vara i sin ordning. Jag ska ha tåliga leksaker, såsom Kong leksaker, som jag ska fylla med torr och/eller färskfoder som han ska få äta ur för att aktivera sig själv, eller lära sig att vara ensam hemma är kul. Jag kommer träna alla möjliga sorters tricks med honom, lära han gå fint i koppel ute på stan och framförallt att hälsa fint när det kommer folk. Han ska lära sig att inte skälla som en tok på precis allting, även om lite vakt är självklart ok. Vi ska vara lugna och snälla inomhus (även om grandisar är det naturligt), medan ute i hundparker, eller kanske ute på gräsmattan (inhägnad hoppas jag på) så får man springa tills man inte orkar längre. Förhoppningsvis kommer han ha massa kompisar att busa med flera gånger i veckan, och jag kommer lära han vara snäll med Majken och andra katter.
Exempel på “tricks” är kanske dock fel ord, för egentligen vill jag bara vara smart som hundägare. Jag vill till exempel lära han att man antingen bara står på alla fyra när man hälsar eller att man sitter ner. Jag vill se till att han inte får “happy tail syndrome”, vilket innebär att en GD slår i svansen i nått hårt bara för att de är glada, som kan leda till amputering. Det är jättevanligt, tyvärr. För att jobba förebyggande med det kan man lära vovven att sitta ner om han viftar på svansen exempelvis. Hur jag kommer lära han det, vet jag inte, men jag kommer säkert på nått bra sätt. Jag skulle gissa att det lär hända att så fort jag ser att han viftar på svansen säger jag “sitt”. Till sist borde han förstå att vifta på svansen betyder sitt. Det är så det funkar med positiv förstärkning har jag läst. I alla fall är det en väldigt simplifierad förklaring, men hundar är bättre på att göra såna kopplingar än vi människor har jag hört. Åtminstone är de bättre på det än mig 😂.
En annan grej jag vill lära han är att inte hoppa, varken på mig eller på andra, så då är det jätteviktigt att lära han att vi ska alltid stå på alla fyra om det är möjligt. En tredje grej jag vill lära han är att han ska lägga huvudet på mitt bröst, lite så som grandisar brukar göra när de hälsar på folk. Jag tycker det är så magiskt när en GD gör så. Jag smälter varje gång det händer 😍. På instagramlänken nedan kan ni se vilket “trick” det är jag vill göra från Jonnie Danes.
Gör jag allting rätt med honom så kommer jag slippa problem när trotsåldern kommer, för då kommer allt sitta djupt rotat i honom hur man ska göra när det blir fel. Ja, jag kanske drömmer lite här, men gör jag rätt och gör rätt hela tiden så finns det möjlighet att jag inte behöver köpa ny soffa 10 gånger per år, för att han bitit sönder den. Jag behöver inte oroa mig för att han skulle ha bitit någon, eller gett någon en blåtira för att han inte lärt sig hälsat fint etc. Om man bara gör rätt d.v.s.
Har du några exempel på hur jag kan träna min framtida GD att göra de här sakerna? Har du själv gjort något för att förebygga problem? Allt ifrån hund aggressioner vid hundmöten, till separationsångest är jag intresserad av att veta mer om! Skriv en kommentar och meddela!
